Jordgubbar, skapelsemyter och generaldirektörer
LÅNGLÄSNING: Imorgon den 6 juni är det Sveriges nationaldag – och vi har ingen självklar idé om vad vi ska ha den till, eller vad vi firar. Utöver att hissa flaggan har vi inga traditioner kopplade till denna dag, till skillnad från midsommar, påsk och jul. Då vet vi i alla fall vad vi ska sätta på bordet. Är detta ett problem – eller en möjlighet, funderar Lars Peder Hedberg i sin helgkrönika.
Text: Lars Peder Hedberg
Vi lever i förvirrade och förvirrande tider. Statsminister Stefan Löfven och svenska regeringen har under coronan vädjat till det svenska nationalförnuftet framför en mur av svenska flaggor. Det är nästan så man kunnat tro att vi fått en SD-regering. Ingen EU-fana i synhåll. Även i praktiken synes Sverige på väg ut ur EU. Vi har inte deltagit i gemensamma hjälpinsatser, och protesterar mot stödpaket som ska få igång hjulen i Europa igen. Vi har grötmyndigt slagit oss för bröstet för vårt sätt att hantera pandemin, samtidigt som folk dör i tusental och andra länder i fasa stänger sina dörrar för oss.
Det har funnits tider då det varit lättare att känna stolthet över att vara svensk.
Få vet vad vi firar den 6 juni – och många frågar sig just dessa junidagar 2020 vad vi har skäl att fira.
Svenska primörer? Svenska skapelsemyter? Svenskt myndighetsstyre?
Jordgubbar, gamla krigsbyten som blivit nationalskatter, eller våra 100 generaldirektörer?
Vi är globala byn
”What is truly Scandinavian? Absolutely nothing.”
Hallå där!?
SAS kampanj på youtube och i sociala medier i februari, strax före coronautbrottet, rev upp en folkstorm över hela Skandinavien – inte minst i Sverige. Nationalkänslan var sårad i djupet av tre nationalsjälar. Allt skandinaviskt var importgods. Föräldraledighet var ett schweiziskt påhitt, demokratin kom från Grekland, vindkraften fån Persien och feminismen från USA. Danskarna fick höra att cykeln var tysk och smörrebrödet holländskt, norrmännen att gemet – den norska uppfinnarhistoriens kanske stoltaste bedrift – var amerikanskt och svenskarna att midsommarstången också den var tysk.
Sedan kom förstås påståendet att köttbullarna var turkiska. I bakgrunden skymtade en porträttmålning av Karl XII, som ju många gånger fått äran av att ha tagit hem köttbullar och kåldolmar efter sina fem år i exil i det ottomanska Turkiet, där han blev fast efter ett idogt krigande med halva Europa som innebar slutet för stormakten Sverige och inte gav något sedvanligt krigsbyte.
Inför nationaldagen för två år sedan tweetade Svenska Institutet ut samma skröna; de svenska köttbullarna, vars internationella status som svensk nationalrätt byggts upp av Ikea i deras kantiner världen över, var i själva verket turkiska. Nyheten citerades i ledande internationella media som CNN och BBC. I Turkiet, som numera åter har stormaktsambitioner, blev det en bekräftelse på turkisk ”soft power” – för naturligtvis var svenska köttbullar en kopia på turkiska köfte.
Fake news! protesterade svenske mathistorikern Richard Tellström. Svenska köttbullar hade minsann längre tradition än så. Frikadeller omtalas i svenska källor redan i mitten på 1600-talet och ordet som sådant kunde härledas till franskans ”fricandeau”, resonerade han.
Jag håller det för troligt att köttbullarna kom redan med vallonerna under Gustav Vasa, vilket gör dem i det närmaste ursvenska. För här finns en anknytning till nationaldagen. Det var den 6 juni 1523 som Gustav Vasa valdes till kung och vi som land gick ur unionen med Danmark och Norge, den som SAS fortfarande sitter kvar i.
Den 6 juni 2023 firar Sverige som statsbildning med andra ord 500-årsjubileum. Det kan vara värt att fira! Men det är tre år dit.
Öppet hus
Bråket om köttbullarnas härkomst är egentligen helt oväsentlig. Vem som tog dem hit, och när, spelar ingen roll, det viktiga är att det blev av, att vi har dem här och har gjort dem till våra.
Storyn om köttbullarna illustrerar vår nationella skapelseberättelse. Det vi betraktar som arketypiskt svenskt handlar egentligen om sekler av appropriering; kulturella lån, ja ibland stöldgods, och en hög förmåga att integrera, göra dem till våra. I allt högre grad har detta blivit vår Genesis: Sverige som ett öppet hus; vi ger oss ut i världen och tar med världen hem – ibland som krigsbyte eller äkta hälft, ibland som kunskap och sedvänjor, ibland bara som recept – och gör dem svenska. Det är motorn i vårt välstånd och nyckeln till vår identitet; så är sensmoralen i denna skapelseberättelse. Konturen av den ser vi också i vår migrationspolitik. Det må halta lite i integrationen.
SAS har i grunden samma idé – ta skandinaverna ut i världen och världen till Skandinavien. Det var förstås budskapet i den kontroversiella SAS-filmen. Att vi skulle vårda vår upptäckarlusta och vårt resande – en stolt tradition från vikingatid till idag. Och fortsätta så.
I Sverige blev det en kraftfull nationalistisk reaktion, det bubblade av protester inte bara i 50 nyanser av brunt. Att ifrågasätta Sveriges unikitet, vår egenart, vår äkta ursprunglighet – det gick inte hem. Många tänkte efter detta inte resa med SAS igen, skrev de. SAS fegade ur och tog bort filmen strax före februarilovet.
Lite tur i oturen hade ändå SAS, för slutklämmen som hyllade ”travellers” fick en annan betydelse än det var tänkt: “we can’t wait to see what wonderful things they bring home next”.
Idel ädel avel
”Covid-19 har Sverige och världen i sitt grepp”.
Kung Carl XVI Gustaf håller sitt tal till nationen i början av april från biblioteket på Stenhammars Gods. Han och drottning Silva isolerade sig tidigt i det ganska anspråkslösa lilla 1800-talsslottet i Sörmland – båda är sjuttiplussare och därmed i riskgruppen – på betryggande avstånd från smitthärden Stockholm.
Godset, med anor från 1300-talet och blott 20 rum, ägs av staten men arrenderas av kungen privat, bokstavligen för en spottstyver – 1 000 riksdaler om året, fastslaget för evig tid i det testamente som den ursprunglige ägaren lämnade efter sig.
Här driver kungen lantbruk sedan 2005, inklusive djurskötsel och köttproduktion med 475 kor och framgångsrik avel i samarbete med SLU. Här har rasen Simgus sett dagens ljus, en korsning av schweizisk Simmental och skotsk Aberdeen Angus. Förvisso en bastard – men resultatet av idel ädel avel. Simgus har en förmåga att med rätt foder och rätt skötsel bygga ett rikt marmorerat, högsmakande och mört kött och har därför jämförts med japansk Kobe. Det finns att köpa bland annat på Östermalmshallen i Stockholm.
Stenhammar går knackigt och får liksom flertalet gods i Sörmland rejäla EU-bidrag. Av de närmare 12 miljarder som Sverige årligen erhåller i jordbruks- och landsbygdsstöd från EU går hundratals miljoner till storgodsen i Sörmland – däribland regeringens Harpsund.
Sverige är ett av de länder som driver på för en minskad EU-budget och lägre stöd till jordbruket. Den svenska utgångspunkten är att stödet inte ska driva produktion, vilket innebär att jordbruk som inte är kommersiellt bärkraftiga bör avvecklas. Det har funnits goda skäl för ståndpunkten. Cirka 40 procent av EU:s budget rinner iväg till jordbruksstödet, och en stor del av det går förlorat i korruption i länder som Ungern, Polen och Italien och annat till överproduktion, prisdumpning eller helt enkelt destruktion i södra Europa. I Frankrike, det land som tar emot mest EU-stöd, är ladorna i stort alltid fulla och efter covid-19 överfulla med stora mängder mat som nu är på väg att ruttna bort.
För Sveriges lantbrukare med sitt höga kostnadsläge skulle effekten av ett drastiskt minskat jordbruksstöd innebära att livsuppehållande support tas bort. Men nu har även självförsörjningsaspekten kommit in i den redan komplexa kalkylen. Riskerar vi brist på livsmedel om den europeiska maskinen börjar hacka på allvar?
”En civil mobilisering är inledd”, säger kungen i sitt tal med hänvisning till alla som håller sjuk- och äldrevård, kollektivtrafik och matförsörjning igång.
”Och även om det kan kännas svårt, så kom ihåg: Du är inte ensam”.
Ensam är stark
Sammanhållning. Alla ska med. Solidaritet. Värna de utsatta. Tillsammans.
Detta är klassiska svenska slagord och – har vi tagit för givet – värderingar. Det var också den röda tråden i Stefan Löfvens tal till nationen den 22 mars. Men i det talet fanns också något lite mer oväntat.
Eget ansvar.
Inga förbud, bara råd. Vi uppmanades att frivilligt tillämpa social distansering och följa myndigheternas rekommendationer. Sverige, som ofta identifieras med offentlig styrning och stränga regleringar, ja inte sällan förmynderi, överlät denna gång ansvaret till de enskilda medborgarna; ansvaret över liv och död, det egna – men också andras.
I det ögonblicket var vi nog lite stolta. Att vi som medborgare fick det förtroendet. Vi var de vuxna i rummet, ett Europa som i övrigt låste in sina ansvarslösa medborgare. Plötsligt var Sverige i fokus.
Sällan har den svenska folksjälen analyserats så djupt och brett som i samband med vår kontroversiella coronahantering – framför allt av en häpen omvärld, men allt mer också på hemmaplan.
Självisolering är inte svårt för svenskar, kommenterade bland andra Carl Bildt. Det har vi tränat på i generationer. Vi svenskar har kallats ”världens ensammaste folk”, och det har skrivits böcker och gjorts filmer på temat. Dokumentärfilmen The Swedish Theory of Love av Erik Gandini såg svenskens ensamhet i ljuset av det svenska folkhemsprojektet och inte minst dess bostadspolitik.
I Sverige bor och lever äldre ofta för sig själva – ja, dör också. Gamla kan ligga döda i månader i sina lägenheter utan att någon märker det. De vill inte ”ligga någon till last”, inte sina barn, inte samhället, inte sjukvården.
Av Sveriges drygt 10 miljoner invånare bor idag närmare 2 miljoner ensamma – är ”ensamstående utan barn” som det officiellt heter. Det betyder inte att 2 miljoner svenskar är, eller känner sig, ensamma, men många äldre gör det. Enligt en SCB-undersökning 2019 är cirka 300 000 svenskar ofrivilligt ensamma och där sticker särskilt män i äldre medelåldern ut. Forskning visar att ofrivillig ensamhet är lika farligt som att röka 15 cigaretter om dagen.
Det finns också självvald, frivillig ensamhet. I want to be alone! Det lite sorgset enstöriga har kommit att bli en del av svenskbilden, liksom bilden av Garbo. Själv hävdade hon i John Bainbridges bok om henne att hon egentligen menade: I want to be let alone. Låt mig vara ifred, gärna i sällskap – men på lite avstånd. Social distansering. Bort med tassarna.
I Italien bor ofta tre generationer tillsammans, inte sällan trångt, och det gjorde det lättare för coronaviruset att nå de sköraste, de äldre. I Sverige visade sig kollektiva äldreboenden också vara en högrisklösning.
Ensam är förvisso inte alltid stark. Men starka är vi inte heller alltid tillsammans.
Det ska vi fira!
Sverige har 40 aktiva generaler – och 100 aktiva generaldirektörer, alla med generalmajors rang, i alla fall senast rangrullan var i drift. Det är fint som snus, ja, General är ju för övrigt just ett snus. Även Försvarsmakten har en generaldirektör, GD – vid sidan av överbefälhavaren, ÖB. GD sköter myndigheten, ÖB har hand om kriget.
I utländsk media har det under pandemin gjorts ett stort nummer av att Sveriges statsminister och regeringen tycktes sätta sig i baksätet i kampen mot covid-19, medan myndigheterna fick fritt fram att köra.
Myndighetsstyre är själva nyckeln till den svenska statsapparaten och dess styrmodell.
Faktum är att det är detta vi firar på nationaldagen. Den 6 juni 1809 antogs den regeringsform som i sina grundvalar fortfarande gäller.
Den svage Gustav IV Adolf hade avsatts i en statskupp och vi importerade en av Napoleons marskalkar och fick så ätten Bernadotte på tronen. Men för mycket makt skulle han inte få, kungen skulle sköta kriget, så hade det alltid varit. Svenskt ämbetsmannastyre hade etablerats redan under Axel Oxenstierna. Han rattade Sverige supereffektivt medan Gustav II Adolf var ute och härjade i Europa och tog med sig krigsbyten hem som vi sedan kunnat betrakta som våra nationalskatter – i slott, parker, museer och bibliotek. (Nationalmuseum, Drottningholms Slottspark och Carolina Rediviva i Uppsala kan alla till del betraktas som hälerihålor.)
Gustav III hade stärkt kungamakten genom en revolution och rumsterat om i de gamla förvaltningsorganen. Den nya regeringsformen byggde på tydlig maktfördelning och myndigheterna fick en närmast unikt stark och självständig ställning.
Stödd av expertis inom sitt område skulle cheferna för de gamla ämbetsverken, numera statliga förvaltningsmyndigheter, styra och ställa i sitt respektive fögderi utom räckhåll för hovintriger och politiska ränker, i sig förstås inte en helt tokig tanke.
Med de oberoende förvaltningsorganen skapades också den berömda stuprörsarkitekturen, där ingen myndighet behöver ta instruktioner från en annan och ingen i ett katastrofläge har ett tydligt ansvar för helheten. Inte heller regeringen. Efter tsunamikatastrofen och en lång smärtsam utredning skapades en krisledningsenhet, som placerades obekvämt nära statsministern. Bland det första Stefan Löfven gjorde som statsminister var att lyfta ut krishanteringen från statsrådsberedningen och krisansvaret från sig själv. Frågan dumpades till slut på justitiedepartementet och ut i de stuprör som kallas blåljusmyndigheter.
Baksätet är ju alltid bekvämare.
Landet Tvärtom
”Alla andra gör fel”.
Vi hoppades förstås att förre statsepidemiologen och den högljutt frilansande expertkonsulten Johan Giesecke skulle ha rätt, och att vi skulle kunna bli stolta över att Sverige valt en egen och modig väg i kampen mot covid-19, som till slut skulle visa sig vara den rätta. Att Sverige återigen ”visste bäst”.
Utifrån våra initiativ i olika internationella sammanhang, våra frekventa brösttoner som världssamvete och obestridliga framsteg inom forskning, innovation och sociala reformer har vi beskrivits både som förebild, mjuk stormakt och besserwisser. Ett land som boxas långt ovanför sin egen viktklass. Landet Lagom är en inhemsk svensk myt, så har ingen sett på oss utifrån. Men nu var vi Landet Tvärtom.
Trots att vi gjorde tvärtemot i stort sett alla andra länder, förnekade Folkhälsomyndigheten att det fanns en egen strategi och att strategin hursomhelst inte var ”flockimmunitet”. Ute på fältet kämpade sjukvårdens frontlinje tappert mot fienden, allt medan generaldirektörerna och deras experter famlade runt i rampljuset och några idoliserades.
Att myndighetssverige med sina generaldirektörer marscherade i otakt och ibland inte ens åt samma håll blev snabbt tydligt. Folkhälsomyndigheten kom snart i luven på Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, Arbetsmiljöverket kom på kant med Socialstyrelsen och Försvarsmakten byggde fältsjukhus som de regionala sjukvårdsmyndigheterna inte ville ha. Ansvar för skyddsutrustning och tester bollades fram och tillbaka mellan olika myndigheter utan att något kom i mål i tid, om alls. Ansvar för genomförande låg hur som helst någonstans ute i regionerna. Ingen visste riktigt var.
Det verkar ha funnits ”vissa oklarheter”, förklarade statsministern, halvt yrvaket, när antalet officiella döda i covid-19 i Sverige nådde samma siffra som i Kina.
Nu går vi in i den ”sen-pandemiska fasen”, proklamerad den 4 juni, som stukade lesserwissers. Utvecklingen har inte gett oss rätt. Nu ändrar vi på den strategi som officiellt aldrig existerade. Och dessutom fanns nu EU-fanor på plats bland de svenska.
Hög tillit till våra myndigheter och hög tilltro till våra experter, det är hörnstenar i det svenska samhällskontraktet. Är kontraktet moget för översyn, omförhandling rentav?
Tröst
Den svenska sommaren är alltid värd att fira, så låt oss göra det med besked. Detta är året. Om nu Europa hålls stängt för oss svenskar så har myndigheterna kommit fram till att hela Sverige måste öppnas för svenskarna från den 13 juni. Hela landet står uppdukat med primörer, landskaps- och säsongsläckerheter. Låt oss samlas runt det svenska långbordet, på behörigt avstånd från varann givetvis, låt oss kalasa, skratta och gråta, kivas och flirta.
Nu är det säsong för svenska jordgubbar. Må vara att inte heller de från början är svenska. Vi är ju alla bastarder med rötter på korsan och tvärsan. Jordgubbarna förädlades fram i Frankrike genom att korspollinera ett smakrikt smultron från Nordamerika med ett chilenskt jättesmultron. Men inga jordgubbar smakar som de svenska. Våra långa ljusa och lite svala juninätter skapar en sällsam sötma i allt från potatis till ärter och jordgubbar som bara inte går att få fram någon annanstans.
Det finns tre tidiga sorter att hålla utkik efter – först de söta Honeoye med fin bärsmak, sedan de lite syrliga Rumba och så Flair med sitt spänstiga fruktkött och fina balans mellan syra och sötma.
Syra-sötma-balansen är viktig för svenska smaklökar – och vi (Livsmedelsverket?) har till och med gett det en formel: 1-2-3, en del ättika, två delar socker och tre delar vatten. Det är den mest svenska av smakkombinationer och används till inläggningar av allt från sill till grönsaker. 1-2-3 – så smakar Sverige.
”Allt smakar bättre med lingon”, hävdade den förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson, när han basade för Matlandet Sverige. Det är gulligt dumpatriotiskt – men också ett uttryck för vår fallenhet för likriktning och konformitet – konsensus i sin vackraste form, åsiktskorridor i en av sina tristare.
Lingon kan väl ändå ingen hävda proveniens till? De sura bären växer ända upp i Arktis över hela norra halvklotet, men inget land har som Sverige integrerat dem så fullt och djupt i sin gastronomi. Givetvis med en rejäl tillsats av socker.
Köttbullar i gräddsås med dillkokt färskpotatis, färsk inlagd gurka och rårörda lingon.
Det är så nära den nationella skapelseberättelsen vi kan komma på bordet. Självklart är det detta vi med stolthet serverar på Sveriges nationaldag. Vill vi vara lite framåtlutade kanske bullarna har sitt ursprung i växtriket.
Mer av Lars Peder Hedberg:
– På jakt efter det nya normala – eller den tid som flytt
– En framtid ute i spenaten?
– Bortom corona – hunger games eller en bättre värld?
– Sista måltiden på Fäviken Magasinet
– Ett försök att omdefiniera vad gastronomi är