LÅNGLÄSNING: Vad har en runsten med svårtolkat budskap från tidigt 800-tal att göra med färsk statistik från FN och scenarier från Internationella valutafonden? Kan sötlimpan göra comeback som svensk överlevnadsstrategi eller är det den globala uppvärmningen som till slut gör Sverige självförsörjande på mat? Lars Peder Hedberg försöker lägga pussel i sin Valborgskrönika.

Text: Lars Peder Hedberg

Kan vi tänka oss en matvärld där frågan inte längre handlar om uteservering eller matsal, slow eller fast food, fine eller fun dining, kött eller plant-based – utan mat eller inte mat.
      Ännu är vi inte där, på hemmaplan – här och nu – men kanske är det närmare än vi tror, både i tid och rum. Även om vi i vår svenska trygghetsbubbla ännu inte sett mycket av en livsmedelskris – skamlöst dyr blomkål och paprika, men inte mycket mer än så – så börjar den på olika håll i världen visa sitt fula tryne och vi kommer snart att känna flåset i nacken vi också.
      Ett förebud var uppgiften i Svenska Dagbladet på Valborgsmässoafton att landsbygdsministern i lönndom diskuterat matransonering med de stora matkedjorna.
      Vi kan också konstatera att vi varit där – många gånger, bakåt i historien.
      Ett intressant vetenskapligt genombrott skedde i relativ tysthet strax före coronans utbrott. Ett gäng professorer från Stockholms, Uppsala och Göteborgs universitet har i tvärvetenskapligt samförstånd kommit fram till att de gåtfulla ristningarna från tidigt 800-tal på Rökstenen i Östergötland inte alls i första hand är en släktkrönika som vi länge trott. Istället handlar runorna om ångest inför jordens förestående undergång: Ragnarök, i en tid av missväxt, krig, farsoter och svält efter en stor klimatkatastrof, det nordmännen kallade fimbulvinter – tre hårda vintrar på rad som kramade livet ur det mesta. Berättelsen om en helt försvunnen sol levde vidare genom generationerna efter att ett vulkanutbrott på andra sidan planeten blockerat bort solljuset under flera år.
      Den tidiga vikingatiden hade ett väldigt stökigt klimat med återkommande svåra köldperioder. Just vid tiden för Rökstenens ristning förskräckte tecknen i skyn. En våldsam solstorm år 775 med blixtar från klar himmel och flammande norrsken; kometer (Halleys seglade förbi med sin eldkvast ungefär samtidigt), en total solförmörkelse i början på 800-talet, liksom andra för tiden oförklarliga himlafenomen – byggde upp rädsla, myter och trosföreställningar, liksom en rik skaldekonst. Gudarna var arga, naturen likaså, människan liten och rädd.
      Klimatångest är med andra ord inte något nytt, lika lite som påhälsningar av pest, nöd och svält.

Tröstlösa brunn
Livsmedelsbrist, kanske även brist på dricksvatten – i Sverige?
      Det var många som satte eftermiddagskaffet i halsen när Maria Bergstrand från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, på Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferens en smula abrupt framförde sitt budskap om försörjningsriskerna i förlängningen av coronakrisen. Inte blev det mycket bättre av hon försökte backa uttalandet genom att förtydliga att det inte var en varning utan en lägesbeskrivning.
      ”Vi bedömer att det inte kommer bli vattenbrist”. Det budskapet går inte att få igenom i en tid av allmän krishysteri – det enda man kommer ihåg är att det överhuvudtaget finns på kartan att dricksvattnet kan ta slut.
      Vi är bortskämda med vatten i Sverige. Vatten är en självklarhet, vårt kranvatten är rent och gott – och gratis!  Men detta är inte alls självklart på sikt. Grundvattnet i Sverige påverkas givetvis av klimatförändringarna, både nivåerna i magasinen och kvaliteten på vattnet. De mest sannolika riskerna innefattar överflöden i nord och väst och uttorkning i syd och öst. Havsnivåhöjning må hota Falsterbos lyxvillor, men det leder också till att saltvatten tränger in i våra brunnar.
      När det gäller kemikalier för att rena dricks- och avloppsvatten fanns i det trängda läget i april en sårbarhet på en till två månaders sikt, med risk för brist på olika håll i landet.
      Stängda gränser, karantäner, produktionsstopp, transportbolag i konkurs och sjuka lastbilschaufförer påverkar alla varuflöden, även leveranserna av grönsaker och andra färskvaror. Konjunkturinstutet har därför räknat med stigande matpriser, framför allt på importerat frukt och grönt, där tredubbla priser indikerats.

Solidaritet i gungning
Protektionismen, som redan med framgång utmanat de globalistiska frihandelsidealen, har nu flyttat fram sina positioner rejält och värre blir det om och när det börjar bli ont om mat. Detta kan förväntas även i EU, som i sin ”grundlag”; Romfördraget, bygger på fria flöden av bland annat varor, tjänster och människor. Om länder som Tyskland i ett nödläge blockerar vidaretransport av sjukvårdsutrustning till Sverige, är det ingen självklarhet att matvaror i ett nödläge rullar vidare utan krus. Alla politiker i ledande ansvarsställning tänker i första hand på sina egna väljare.
      Sverige har idag en självförsörjningsgrad på mat på cirka 50% – men kapacitet att öka till 80%, där Finland redan ligger. Finland har en helt annan beredskap än Sverige för olika typer av krisscenarier, det har framgått med smärtsam tydlighet i samband med coronakrisen. Mot bakgrund av Sovjetunionens fall och inträdet i EU:s inre marknad har Sverige sedan början av 2000-talet gjort sig av med de statliga beredskapslagren – och under samma tid minskat sin självförsörjning på livsmedel från 75 till 50%. Världsekonomin gick allt mer i globaliseringens tecken och Sverige, som är en stor exportnation på industrivaror, rättade snabbt in sig i ledet. Det var enklare – och billigare – att handla in maten än att själv producera den. Vi blev fångar i det globala.
      Idag finns ingen statlig beredskapslagring av livsmedel i Sverige, och heller inget utpekat ansvar på en statlig myndighet att säkerställa tillgången på mat. Livsmedelsverket har ett samordningsansvar efter primärproduktionen, där Jordbruksverket har ansvaret. Regeringens instruktion (2009:1464) till Jordbruksverket, innehåller dock inget om försörjning av landet och självförsörjningsgraden – däremot ska kön (§6) vara en ”övergripande indelningsgrund” när man utvärderar statistik. Man anar konturen av en feministisk jordbrukspolitik.
      Den nationella livsmedelsstrategin från 2017 har som övergripande mål att öka den svenska livsmedelsproduktion fram till 2030 och i strategin konstateras: ”En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.” Men några konkreta mål har inte satts och inte heller vem som har uppdraget.
      Det finns med andra ord ingen enskild myndighet som likt Folkhälsomyndigheten kan träda fram på scenen om Sverige skulle hamna i en akut livsmedelskris.
      På Valborgsmässoafton 2020 briserade så nyheten att regeringen i hemlighet förberett ransonering av mat och diskuterar ett upplägg med detaljhandelsjättarna Ica, Coop och Axfood, som alla tjänat stora pengar så långt under coronakrisen och som nu enligt landsbygdsminister Jennie Nilsson bör ikläda sig en samhällsbärande roll.

Knock, knock. Who’s there? Hungeri!
Sverige har vi hittills helt enkelt tänkt bort möjligheten av matbrist och svält på hemmaplan. Ändå präglas vår historia av svåra missväxtår, svält och massflykt, den mest omskrivna den som från 1860-talet ledde till utvandring till Amerika. Uppskattningsvis svalt upp till 10 000 svenskar ihjäl under de här åren.
      Att utrota hunger är ett av FN:s 17 hållbarhetsmål och målet Zero hunger är satt till 2030. Det såg länge ut som om programmet var på spåret, men idag är det rejält i gungning.
      Även om hela kalaset har varit till priset av en gigantisk springnota från miljön, så har de senaste 50 åren i stort varit en framgångssaga när det gäller att föda en växande global befolkning – idag närmare 8 miljarder. Tre miljarder är i och för sig felnärda; undernärda eller överviktiga. Men kampen mot akut matbrist, i sin värsta form; svält, såg ut att kunna bli en seger.
      FNs: livsmedelsorganisation FAO varnar nu för en global matkris och svältkatastrofer i coronans spår – en ”hungerpandemi”, framför allt i redan fattiga länder. Matproduktionen världen över påfrestades hårt av klimatförändringarna redan innan pandemin – även Sverige hade 2018 sin sämsta skörd på över 25 år till följd av värmebölja och torka.
      Covid-19 har direkt satt käppar i hjulet på det globala matsystemet. I USA har president Trump dagen före Valborgsmässoafton tvångsöppnat den i landet nedstängda köttproduktionen, för i USA är kött en del av infrastrukturen – i själva verket en del av försvarsförmågan, visar det sig, eftersom ingreppet gjorts med åberopande av the Defense Production Act, som är till just för att säkra försvarsförmågan.
      Samtidigt ruttnar maten i fattigare länder på fälten eller i tillfälliga lager. Tvärstopp i de lokala och globala distributionssystemen har fått direkt genomslag. Även kortare stopp i försörjningskedjorna är förödande för de som drabbas. Det finns också stora risker att störningarna permanentas i olika led i kedjan och att varuflödena försvagas eller stannar av. Då blir effekterna globala.
      Enligt FN:s World Food Program (WFP) levde 135 miljoner människor i 55 länder med akut matbrist förra året. Som en följd av de ekonomiska problemen i coronans spår riskerar antalet med akut matbrist i år att fördubblas. I många länder på södra halvklotet har pandemin inte mer än kommit igång.
      FN:s byrå för jordbruksutveckling (IFAD) hävdar nu att matkrisen alltmer tar form av en fattigdomskris. Att utrota fattigdom är ett annat av målen i FN:s agenda 2030 och utvecklingen gick länge även där i rätt riktning. Drygt två miljarder människor har lyfts ur fattigdom de senaste decennierna, men på senare år har utvecklingen vänt. Redan före covid-19-pandemin levde 820 miljoner människor under fattigdomsgränsen.
      Om intäkterna för redan utsatta grupper minskar med bara fem procent riskerar ytterligare upp till 120 miljoner människor hamna i akut fattigdom, enligt en analys av Internationella valutafonden (IMF). I de ekonomiska scenarier som nu är på bordet, med BNP-nedgångar på mellan 10 och 30 procent, så blir fattigdomseffekten katastrofal. Internationella arbetsorganisationen ILO gick nyligen ut med uppgiften att 1,6 miljarder människor världen över, halva den globala arbetsstyrkan, riskerar bli av med sin försörjning till följd av covid-19.
      Mer än tre fjärdedelar av planetens fattigaste människor bor på landsbygden och jobbar i jordbruket, ofta småskaligt. Redan nu har lockdowns, restriktioner och stängda gränser slagit hårt mot jordbruken. I sina hemländer står småbönderna för 70% av matproduktionen och globalt står de för nästan hälften. Slås dessa småproducenter ut är hela den globala matförsörjningen hotad.
      Att vi är på väg mot fattigare tider, det är de flesta insatta bedömare nu eniga om. Frågan är – hur fattiga. Och vem som drabbas i vilken grad och på vilket sätt.

Strid på kniven
FN:s generalsekreterare António Guterres har nyligen också varnat för ökad krigsrisk när matsystemen kollapsar världen över.
      Det finns inget som driver konflikter lokalt och regionalt lika skoningslöst som bristen på mat, ja – möjligen då bristen på vatten. Mat- och vattenbrist innebär alltid strid på kniven. Hungerkatastrofer skapar flyktingströmmar som i sin tur leder till nya konflikter, ofta inbördeskrig eller mellanstatliga krig, öppet eller via ombud. Krigen i Mali, Chad, Sudan, Eritrea, Jemen och Somalia är alla i grunden mat- och vattenkonflikter efter torka, ökenutbredning och svält.
      Även kriget i Syrien har en bakgrund i matbrist, även om det likt upproren i Nordafrika under arabiska våren också speglade djupt missnöje med sittande regim. En svår och ovanligt lång torkperiod mellan 2006 och 2011 ledde till missväxt och massflykt från landsbygden till städerna, som redan påfrestats hårt av invandring från det krigshärjade Irak.
      Enligt observationer från amerikanska NASA är Mellersta Östern det senaste decenniet drabbat av den värsta och längsta torkperioden på 900 år. Detta innefattar även det som kallats ”den bördiga halvmånen” – jordbruket och civilisations vagga – som spänner från Nilen upp över Israel, Libanon, Syrien, södra Turkiet och ner längs Eufrat och Tigris i nuvarande Irak. Här är missväxt nu allt vanligare. Att gigantiska svärmar av gräshoppor i Afrika, Mellanöstern och delar av Asien glufsar i sig de skördar som är kvar ger scenariet filmiska, för att inte säga gammeltestamentliga, övertoner.
      Klimat och mat kommer att driva framtidens konflikter. Detta var huvudtesen i tyske sociologen Harald Welzers teori i den epokdefinierande boken med det självförklarande namnet – Klimakriege (2008). Jag tror inte att denna bok är den mest tummade i den skicklige maktspelaren Vladimir Putins bibliotek, men hans egen ”forskning” har haft fokus på hur strategiska råvaror kan nyttjas i det globala maktspelet. Ryssland ströp veteexporten till länderna i Mellanöstern 2010, som redan var drabbat av torka och hungersnöd, vilket förstås eldade på desperationen – och flyktingströmmarna.
      Flyktingkrisen i EU är i grund och botten en mat- och vattenkris. Den är i sin tur kopplad till den fortskridande klimatförändringen, som redan gått så långt enligt FN:s klimatpanel (IPCC) att vi får se allt mer av drastiska översvämningar, eldhärjningar och våldsamma orkaner som skapar nya flyktingströmmar och i sin tur frestar på systemen ytterligare.
      Det är inte roligt att läsa att Ryssland i skarpt corona-läge nu åter inför restriktioner på sin vete-export. Man vill inte gärna överlyssna de krypterade telefonsamtalen mellan Erdogan och Putin om hur man ska hantera överfyllda flyktingläger på gränsen till Grekland.

Sverige – klimatvinnare i ett no winners game?
Franska champagnehus, som redan köpt på sig ny odlingsmark i England, har sedan länge haft span på möjliga odlingslägen i Skåne, Blekinge och på Gotland. De har insett att efterfrågan på schangdobelt bubbel långt överstiger vad lokala jordar i Frankrike kan klämma ur sig och att det rent av blir för varmt där för att de kräsna druvorna ska ge rätt kvalitet. Den globala uppvärmningen har däremot skapat klimatförutsättningar för nya odlingar längre norrut, bara jordens mineralsammansättning passar för syftet.
      Temperaturhöjningen i Sverige går dubbelt så snabbt som i världen i övrigt, enligt SMHI. Det är förstås i många avseenden djupt olyckligt. Men en av ljuspunkterna är att det som inte gick att odla här för fyra, fem år sedan kommer att bli möjligt att odla inom fem till tio år.
      Sverige har idag kapacitet att öka sin självförsörjningsgrad från cirka 50 till 80%. LRF hävdar att det finns potential att odla på ytterligare 600 000 hektar i Sverige, en ökning med nästan 25%, och har gjort en karta över vad som kan odlas var. Inte minst Norrland har oanade möjligheter – och det är klart: om Finland, som i stort sträcker sig över samma breddgrader som Norrland, kan ha 80% självförsörjning så måste Sverige ha ännu bättre förutsättningar – med halva landet söder om Finlands sydspets.
      Och då har LRF ändå inte tagit med i beräkningen att förutsättningarna att odla i Sverige blir ännu bättre med det allt varmare klimatet. Ett av världens främsta universitet med klimat på programmet, schweiziska ETH (Zürich), har tagit fram en modell som visar hur temperaturen gradvis ökar över olika delar i världen fram till 2050 – med städer som referenspunkter. Då kommer Stockholm att ha ett klimat som Budapest och ur ett klimatperspektiv förbättras våra odlingsmöjligheter i motsvarande grad. Givetvis spelar jordmån och andra förutsättningar också in.
      2019 kunde Sveriges bönder bärga 15% större spannmålsskördar än genomsnittet de senaste fem åren och 88% mer än under missväxtåret 2018, där torka och värme slog ut skörden. ”Missväxt” är ett ord som vi måste lära oss ge att ny innebörd i klimatförändringarnas spår. Om missväxt förr oftast berodde på svåra köldperioder, är risken idag snarare värmeböljor och torka.
      På den vegetabiliska sidan är Sverige idag självförsörjande på morötter, socker – från betor – och spannmål. Det senare är en väldig framgång, även om kvaliteten på vårt vete inte är den bästa, i vart fall inte när det gäller bakningsegenskaper. Den svenska sötlimpan är ett barn av svensk missväxt. Den föddes 1920 efter ett par år av dåliga spannmålsskördar som samtidigt gav ett överflöd av billigt betsocker. Det billiga sockret har fått enormt genomslag i vår kultur och har säkert stått fadder också till vår fikakultur med sockerbagaren i centrum.
      Idag vet vi att socker inte är den rätta lösningen på vårt näringsbehov, men det finns annat i den svenska fattighistorien som är värt att åter titta närmare på.

En rikare fattigdom
Under de senaste tio åren har Det Nya Nordiska Köket gjort ett makalöst segertåg över världen, dels i form av rena kopior på det som lagas i framför allt Danmark och Sverige, men också som ett program som kan tillämpas världen över utifrån de lokala förutsättningarna. Gräv där du står. Se dig omkring, du kanske går och står på maten. Titta på vad äldre generationer använde som råvaror och hur de förlängde livslängden på det som var säsongsbundet.
      I Sverige har den kunskapen förvaltats och vidareutvecklats framför allt på de moderna toppkrogarna. Magnus Ek på Oaxen Skärgårdskrog var ute i spenaten och letade efter ätbart och smakrikt redan för 20 år sedan och kunde därefter presentera sensationella smaksättare och även huvudrollsinnehavare på tallrikar och i glas. Magnus Nilsson på Fäviken Magasinet återskapade tio år senare det gamla jämtländska självhushållet, som också byggde på vad den närliggande naturen kunde ge, liksom på den kulturhistoria som gömde sig i gamla recept, tekniker och traditioner, inte minst inom mejeri. I gamla fattiglandskapet Småland har framför allt PM & Vänner i Växjö genom åren överraskat oss med hur de magraste av jordar kan ge underlag för spännande och stundtals överdådig gastronomi.
      Det riktigt stora med de senaste tio årens svenska gastronomi är den rikedom som skickliga kockar och matentreprenörer har lyckats trolla fram ur vår klassiska fattigdom.
      Det kan göras igen. Och av fler av oss.
      Vi vet egentligen alla att den svenska naturen är ett slösande rikt skafferi – i synnerhet från maj till oktober – men det har varit lättare att gå till ”hallen” eller Ica Nära för att fixa middagen.
      De närmaste veckorna är ett utmärkt tillfälle att gå ut och botanisera bland naturens egna primörer; nässlor, späda maskros- och lindblad, kirskål och björklövsknopp.
     Att vara fånge i det lokala behöver inte vara det värsta av öden.

Mer av Lars Peder Hedberg:
– 
Bortom corona – hunger games eller en bättre värld? 
– Sista måltiden på Fäviken Magasinet
– Ett försök att omdefiniera vad gastronomi är

ANNONS

Mer läsning