Missförstådd värsting?
LÅNGLÄSNING UR ARKIVET: Den är billigast, störst och kraftigt kritiserad. Men odlingsmässigt är den en betydligt mindre miljövärsting än många andra oljor, som vår egen rapsolja. Det handlar om palmolja.
Text: Ann-Helen Meyer von Bremen, ur White PAPER, #2 2017
Foto: Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren
De kommer båda två från palmer och har fått mycket uppmärksamhet i media under de senaste åren, men där tar likheterna slut mellan palmoljan och kokosoljan. Medan kokosoljan har gjort en imponerande statusklättring och lyser starkt på hälsotrendens himmel har palmoljan hamnat i skamvrån. Den förstör klimatet, skövlar regnskogar, utrotar orangutanger och tigrar, tränger undan urbefolkningen och lämnar efter sig ett klaustrofobiskt landskap där mångfalden har bytts ut till en enda sak – oljepalm. Och som om inte det räckte så har dessutom hälsoriskerna med palmolja blivit uppmärksammade på senare tid.
Men det kunde ha varit ombytta roller. Det inser man när man läser om palmolja på Slow Foods hemsida, där oljan i Guinea Bissau anses ha en skyddsvärd smak och så högt kulturellt värde att den är ett av deras presidieprojekt. Så här skriver man:
”The oil, made only from wild ’dura’ oil palms, is produced in perfect harmony with the environment, and helps protect the forests and the local culture.”
Oljan anses vara en delikatess när den används för att koka fisk eller grönsaker. Rik på karotenoider och E-vitamin är den också. Men den oljan – tjock, smakrik, mödosamt pressad för hand, halvvilt odlad i samklang med andra träd och växter – är något helt annat än den industriellt odlade och processade, neutrala olja som vi träffar på i vår dammsugare eller glasspinne.
Palmoljans position hade alltså kunnat vara helt annorlunda mot i dag. I stället utvandrade den från sina ursprungsländer i västra Afrika till Indonesien och Malaysia, som står för nästan 90 procent av produktionen. Där industrialiserades den på allvar och blev världens viktigaste vegetabiliska olja. Med andra ord, en global hit. Och utvecklingen har gått snabbt, från en världsproduktion på drygt 15 miljoner ton 1995 till nästan 62 miljoner ton 2014.
Palmoljan har även haft sin del i det svens-ka ”fettskiftet”, från animaliskt till vegetabiliskt och från att vara självförsörjande till att vara beroende av import. Fram till 70-talet kom det mesta av vårt fett från djurriket i form av olika mejeriprodukter, men också från talg, ister och så vidare. Fortfarande produceras hälften av vårt årliga rekommenderade fettintag, 13 kilo, av våra mjölkkor, medan användningen av det övriga animaliska fettet är försumbar. En liten del används i charkprodukter, bland annat friterar Scan sina köttbullar i animaliskt fett, men det mesta blir drivmedel i form av biogas och biodiesel (HVO) i Sverige, eller exporteras. Samtidigt har konsumtionen av vegetabiliska oljor ökat. En anledning till fettskiftet var att det mättade animaliska fettet ansågs, och fortfarande anses, hälsofarligt, även om det råder delade meningar om detta. Svaret blev en övergång till vegetabiliska oljor, tills nästa hälsolarm kom – transfetterna.
När vegetabiliska oljor härdas för att kunna användas till flera olika livsmedelsprodukter kan det bildas skadliga transfetter. Palmoljan har fördelen att den inte behöver härdas och därför inte bildar transfetter, att den tål höga temperaturer och inte härsknar så lätt. I dag importerar Sverige 126 000 ton palmolja per år. Livsmedelsföretagen uppskattar att ungefär hälften eller cirka 60 000 ton används inom livsmedelsindustrin, vilket är 6 kilo palmolja per person. Resten används till biodiesel, kosmetika och kemisk-teknisk industri.
Men huvudskälet till att palmoljan har blivit en sådan framgång är förstås att den är billigast av alla oljor. Det är resultatet av den storskaliga, industriella produktionen av palmolja som har växt fram i Malaysia och Indonesien under de senaste decennierna. Därför är också palmoljan de fattigas olja i stora delar av världen.
Indonesien är världens största producent av palmolja och står för mer än hälften av produktionen. Mycket av kritiken mot landets odlingar har handlat om expansionen och skövlade regnskogar. Mellan 1997 och 2006 ökade plantagerna med 400 000 hektar, en yta nästan lika stor som Närke – per år! När plantagerna breder ut sig trängs människor, djur och natur undan. Utrotningshotade orangutanger och tigrar har blivit symboler för denna utveckling. Den andra delen av kritiken har handlat om det enorma utsläpp av växthusgaser och sotmoln som bränning av regnskogar och torvmarker orsakar varje år och som till och med skitar ner luften för grannländer som Singapore och Kina. Indonesien är nu den tredje största utsläpparen av växthusgaser, varav det mesta kommer från omvandlingen av skog och torvmark till plantager.
På senare tid har dock expansionen av palmoljeodlingarna stannat av, inte minst på grund av att den indonesiska regeringen har skärpt skyddet för regnskog och torvmarker. Eftersom den mesta kritiken har kopplats just till expansionen kan man fråga sig om allt nu är frid och fröjd. Vi reste till Sumatra där palmoljan varit etablerad ett tag och mötte en ekonomisk utveckling till ett högt pris.
Patma tar ner plastpåsen som hänger i en krok på väggen och häller i en rejäl skvätt av den kraftigt gula oljan i wokpannan. Hon och de två andra kvinnorna i köket, Rosmi och Len, lagar kvällens middag och förbereder även morgondagens lunch. Det steks omelett, kokas kassavablad, en gryta med bönor och en annan med kyckling står och puttrar, lök hackas, fisk fräses upp med massor av chili och så riset förstås. Lite naivt tar jag för givet att vitlöken, chilin och kassavabladen kommer från de egna odlingarna; vi befinner oss trots allt i en liten by på Sumatra där civilisationen och snabbköpen känns rätt avlägsna, men precis som så många andra småbönder i Indonesien så odlar man inte längre sin mat. Man odlar palmolja. Det är bättre pengar i det.
Utvecklingen är densamma i många små byar berättar Ruki på miljöorganisationen Setara som jobbar med utvecklingsprojekt för att göra palmoljan mer hållbar. (reds anm. indonesierna använder bara förnamn.)
”Om bönderna fortsätter att plantera palmolja i samma takt som nu, så vet jag inte vad som händer. Vi kommer väl att äta palmolja till frukost!”
Hon berättar om hur hon i sitt första möte med en oljepalmsby inte kunde förstå varför familjerna åt snabbnudlar varje kväll och inte sin egenodlade mat. Det visade sig att de hade slutat odla mat, i den tidigare köksträdgården växte nu enbart oljepalm.
”De valde att köpa sin mat i stället för att odla den, makrill och annan fisk på burk, snabbnudlar – billig mat som innehåller sämre näring”, säger Ruki.
Egentligen är det inget konstigt i det. En svensk spannmålsbonde odlar inte heller sin egen mat och det gäller alla hens kollegor över hela världen som har en kommersialiserad produktion.
Likheterna med Sverige är flera, även om man kanske först ser olikheterna när man vet att snön faller där hemma och vi själva sitter ute i den tropiska kvällen. Omvandlingen av de svenska urskogarna till plantager av tall och gran byggde en stor del av det svenska välståndet och nu sker samma sak med oljepalmen i Indonesien, världens största producent av det feta guldet.
”Jag tackar Gud för att verksamheten går bra”, säger Rizal som är Patmas man.
Han är 42 år gammal men ser äldre ut. Hårt arbete har satt sina spår i hans kropp. Liksom så många andra kom han till byn under 1990-talet i en av flera vågor av statliga transmigrationsprogram som har gått ut på att flytta invånare från det tättbefolkade Java och andra regioner till mer glesbefolkade. Det har också varit en viktig del i den tidigare militärdiktaturens ambitioner att sprida centralmaktens kultur och språk och därmed kontroll över detta land som till ytan är lika stort som Europa, består av tusentals öar och många kulturer, språk och folkslag.
Alla som har antagit statens erbjudande att flytta tilldelades också mark.
Rizal började som lantarbetare på en oljepalms-plantage och 2008 började han plantera oljepalm på sina egna 2 hektar. Han jobbar fortfarande kvar på plantagen men säljer nu även egna oljepalmsfrukter, det är därför han är tacksam för sitt ekonomiska välstånd. Och det syns att Rizal och Patma har fått det ekonomiskt bättre på senare tid. Huset håller på att renoveras, de äger en hyfsat ny motorcykel, den ena sonen går på universitetet och den andra på högstadiet. Snart kommer det också att dras kommunalt vatten och avlopp till byn. Den så kallade utvecklingen har kommit till byn, men den har också ett pris. Den rika skog som tidigare omgav byn håller på att förvandlas till en klaustrofobisk palmoljeplantage.
Rizal och Patma är inte ensamma om att vilja odla det röda guldet, det vill alla deras grannar göra. Den ökning av odlingen som nu sker i landet drivs främst av småbönder som i dag står för cirka 40 procent av odlingarna, inte av stora företag som tidigare.
Men det är en förenkling att säga att oljepalmen är den enda orsaken till förvandlingen av byn Songairotans skogar. Här finns givetvis också skogsbolagen som vill komma åt det värdefulla virket och som därför banar väg för nya palmplantager. Alla de bybor vi pratar med berättar ungefär samma historia, först går bolagen in och avverkar skogen och därefter blir det möjligt för bönderna att köpa, arrendera eller göra någon annan överenskommelse som ger dem rätt att plantera oljepalm. När det gäller Rizal och flera av de andra byborna är det staten som äger marken där skogen har avverkats, och de lokala myndigheterna har gett bönderna tillstånd att odla oljepalm. Delar av skogen består också av rester av det träd som hade sin ekonomiska glansperiod för ett par decennier sedan, gummiträdet. Numera är det mer pengar i palmoljan och gummiträden får maka på sig.
Omvandlingen av skogen till oljepalmsplantage är en omvandling av hela samhället, inte bara av naturen. Det märks i det ökade ekonomiska välståndet, men också i mycket annat. En ris- och grönsaksbaserad kost byts ut mot importerade snabbnudlar. Sovmattorna på golvet byts ut mot feta madrasser som just nu verkar vara några av de viktigaste statusprylarna i storstäderna. Traditionellt hantverk ersätts med plast. Och så alla de där sociala och kulturella förändringar som man förmodligen kommer att se först om några år, en del till det bättre, men annat till det sämre.
Det kan till och med förändra en hel bys identitet. Rotan i byns namn betyder rotting och byn var tidigare känd för sina korgar, fat och allehanda hantverk i just rotting. Men allteftersom skogen har försvunnit har också den vilda lianväxten rotting gått samma väg och därmed också hantverket. Den är till och med så sällsynt att en av byborna har valt att gå mot strömmen och inte bara plantera oljepalm utan även en del andra kulturväxter, som just rotting. På väg ut genom byn möter vi ”car plastic”, en liten buss som är fullständigt belamrad med plastpryttlar i regnbågens alla färger. Det är moderna tider.
Oljepalmens ursprung i Afrika visar att palmen inte (lika lite som vetet, sojan eller majsen) måste odlas i gigantiska monokulturer, men det blir mer kostnadseffektivt och konkurrenskraftigt så. Ingen annan oljeväxt ger så stor skörd som palmolja per hektar, fem gånger mer än exempelvis vår egen raps.
Den ekologiskt certifierade odlingen är mycket liten, cirka 4 000 hektar, i främst Colombia, och den har dessutom minskat. Mycket tyder dock på att det inte är något större odlings-mässigt problem att odla ekologisk oljepalm. Det används betydligt mindre konstgödsel och framför allt kemiska bekämpningsmedel i oljepalmsodlingar jämfört med andra oljeväxter. Den kemiska bekämpning som sker i kommersiella odlingar handlar främst om att spruta bort ogräset runt palmerna för att man vid skörd inte ska behöva gå i högt gräs. Och även om palmoljelandskapet är ensidigt och etableringen har skett på bekostnad av en oerhört stor mångfald så rymmer stora monokulturer av ettåriga grödor som majs, soja eller vete ännu mindre variation. Ja till och med en planterad svensk granskog är betydligt mer ensidig än vad skogen av oljepalmer är.
Det finns även en certifiering av hållbar palmolja, RSPO, eller Roundtable on Sustainable Palmoil, som har utvecklats av WWF och en rad företag inom branschen. Ungefär 17 procent av den globala produktionen var certifierad under förra året. Reglerna för RSPO är omfattande och innebär i korthet att producenten ska ta visst ansvar när det gäller miljön och sociala förhållanden, men kritikerna menar att reglerna inte är tillräckligt omfattande, att avskogning fortfarande tillåts och att det brister i kontrollen. Flera miljöorganisationer anser ändå att certifieringen är ett steg åt rätt håll, exempelvis Greenpeace uppmanar företagen att skärpa reglerna ytterligare och sedan förra året finns en frivillig högre nivå som kallas för
”RSPO Next”. Naturskyddsföreningen är kanske den starkaste kritikern i Sverige och anser inte att detta räcker.
Ur hälsosynpunkt klarar sig palmoljan från transfetter och innehåller en del vitaminer, mer än kokosoljan exempelvis, men liksom andra vegetabiliska varmpressade oljor innehåller den ämnen som anses skadliga. Det handlar om glycidylestrar och 2- och
3-MCPD-estrar, ämnen som bildas i vegetabiliska oljor när de renas för att ta bort eventuell lukt, färg och smak. (Ämnena förekommer inte i kallpressade oljor). De högsta halterna har hittats i palmolja och produkter tillverkade av palmolja som kakor, bakverk, margarin och modersmjölkersättning. I kroppen påverkar 2- och 3-MCPD-estrar olika organ beroende på hur mycket av ämnet man fått i sig, känsligast är njurarna. Glycidylestrar kan innebära förhöjd risk för cancer. Enligt en rapport från den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA, som kom förra året är säkerhetsmarginalen för dessa ämnen idag för liten. EU-kommissionen har därför utövat påtryckningar på tillverkarna om att halterna måste minskas, vilket också har skett under de senaste åren. Svenska Livsmedelsverket håller nu på att undersöka halterna i livsmedlen på den svenska marknaden och bland annat har man sett att sojaolja och andra vegetabiliska smakförstärkare också innehåller ämnena.
Palmoljans baksidor hänger mycket ihop med HUR den produceras och det viktigaste är kanske att produktionen inte fortsätter att öka på bekostnad av biologisk mångfald. De flesta bedömare anser dock att det i Indonesien kommer att handla om att öka skördarna, inte arealerna, men däremot sker det expansion i vissa afrikanska länder och på Papua Nya Guinea, en av världens sista sanna vildmarker.
Sverige är ett land som skulle kunna vara självförsörjande på sina fetter, inte minst genom att öka användandet av animaliska fetter. Det vore ett sätt att ta ansvar för både produktionen och konsumtionen av fett, genom att inte bidra till en ökning av palm-oljeproduktionen och framför allt – låta de fattiga länder som inte har så många alternativ få äta sin palmolja i fred. Men det här är ingen konsumentfråga, utan det är industrin som kan åstadkomma en förändring. Det rör sig trots allt om en ingrediens som finns i allt från läppstift och kakor till diesel – rätt omöjligt för konsumenterna att kunna kryssa fram genom innehållsförteckningarna och välja bort.
Innan vi lämnar byn Songairotan frågar vi om de tycker att det är trevligt att bo i en palmoljeplantage?
”Det är ekonomiskt”, blir svaret.
Och på samma sätt var det ju i allra högsta grad ekonomiskt när vi i Sverige för så där en 150 år sedan skövlade våra skogar och till stora delar ersatte dem med gran- och tallplantager. Enbart tre procent av Sveriges skogar kan räknas som naturskog som har varit orörd under minst 150 år. Urskogen i Sverige utgör en procent eller mindre. Det svenska miljömålet ”levande skogar” kommer inte att nås och Naturvårdsverket anser att det inte går att säga om utvecklingen ens går åt rätt håll. Det kan jämföras med Indonesien där cirka 40 procent av skogsmarken fortfarande räknas som naturskog och mer än 20 miljoner hektar är skyddade. Även om skyddet ofta är bristfälligt är det ungefär lika stor areal som hela Sveriges skog. Det som hänt med de svenska skogarna är detsamma som nu händer i Indonesien, en snabb omvandling av naturen till säljbara produkter. I Sveriges fall handlade det om timmer, bränsle och pappersmassa, i Indonesien är det timmer, pappersmassa och palmolja. Det är också samma utveckling som har gett änd-lösa fält av soja i Brasilien, soja och majs i USA, vete i Ukraina eller för den delen, raps i Skåne och spannmål på de svenska slätterna.
Trots att regnskogen i indonesien är ovärderlig för oss, som lunga, som klimatreglerare och som hem för en oerhört rik biologisk mångfald, väger det ändå lätt mot värdet av 4 ton palmolja per hektar. Vårt ekonomiska system klarar inte av att hantera den typen av gemensamma värden. Den kan bara hantera ”produkter” som någon kan tjäna pengar på.
Mer långläsning av Ann-Helen Meyer von Bremen:
– Har du färskt mjöl i påsen?
– Att välja sin ko
– Hur går det med matlagningen?
– Den nya mjölken
– Köttets lustar
– Smaken av en plats
– Myllret i marken