LÅNGLÄSNING: Den nya mjölken är varken gjord på havre, ärtor eller soja. Den är inte framlabbad av en foodtech-startup, inte smaksatt med hallon eller vanilj och inte blandad med läsk. Nej, istället är det den hela, oförfalskade helmjölken man är ute efter. The full monty. Och många gånger kommer den inte ens via ett mejeri.

Text: Ann-Helen Meyer von Bremen

Mjölkproduktionen handlar mycket om att ta fram en så standardiserad och jämn produkt som möjligt som smakar likadant oavsett säsong, koraser, fetthalter, region eller gård.
      Sista skriket är att intressera sig för motsatsen, att ta vara på variationerna och karaktären. Idealet är att mjölken ska vara så lite behandlad som möjligt. Den ska hålla full fetthalt, givetvis vara ohomogeniserad, gärna lågpastöriserad och även, till Livsmedelsverkets stora fasa, opastöriserad!
      Mjölkkvalitet är något som startar innan mjölken kommer ut ur spenarna. I vurmen för den naturliga, hela mjölken finns också en stark önskan om god djuromsorg, ekologisk uppfödning, bara gräs som foder och full fetthalt – även om det handlar om en jerseykossa som naturligt ger mjölk med 6–7 procents fetthalt. Raser som jersey, fjällko och rödkulla står högt i kurs rent smakmässigt. Ett starkt plus är också om kalvarna får dia sina kor under ett antal månader.

Mjölkens stjärna har länge dalat. Under de senaste 60 åren har vi mer än halverat vårt mjölkdrickande, från 158 liter till drygt 70 liter per person. Mjölk är mesigt och otrendigt i jämförelse med läsk, smaksatt vatten och juicer. Vem bryr sig i dag om att Fantomen alltid dricker mjölk när han går till en bar? Vem bryr sig om Fantomen överhuvudtaget? Som om inte det räckt har också mjölken på senare tid beskyllts för att vara farlig, både för vår egen hälsa och planetens överlevnad. När Arla så lanserade en dryck som till hälften består av laktosfri mjölk, till hälften av havredryck, sågs det av vissa som ett smart drag på marknaden. Andra menade att det var spiken i kistan för mjölken.
      För 60 år sedan såldes en fjärdedel av all dryckesmjölk direkt från gårdarna eller dracks upp av bönderna själva. På 1970-talet var jag ett av många barn som gick till grannen och köpte mjölk, varannan eller var tredje dag. I dag är det nästan ingen mjölk som säljs på det sättet. Mjölkbönderna själva är nästan borta de också. Av 1960-talets 185 000 gårdar med mjölkkor, finns det i dag cirka 3 200 kvar.
      Men någonting håller på att hända, om inte i stort, så i smått. I mitt kylskåp finns nu återigen mjölk från grannen. Skillnaden är att det numera är snygga glasflaskor i stället för den anskrämliga mjölkhinken i orange plast som fanns i barndomens kylskåp. Och priset. Jag betalar 40 kronor litern för min mjölk, 30 kronor om jag kommer ihåg att lämna tillbaka glasflaskan. Puttersjaus mjölk kostar 59 kronor litern hos butiken ROT i Stockholm. Andra har betydligt mer modesta priser, men oavsett prislapp så är det ingen som tjänar några pengar. Det är dyrt att vara liten i en stor värld.

Man är sällan så unik som man tror. Jag märker hur det börjar tappas mjölk lite här och var. Enskilda bönder säljer mjölk på glasflaskor via REKO-ringar, i sina gårdsbutiker, installerar mjölkautomater för självbetjäning och säljer direkt till krogar och caféer.
       Min granne, Resta gård i Örsundsbro, är på flera sätt rätt representativ för trenden. De har nio mjölkande kor av raserna fjällko, SRB och jersey och de ska bli betydligt fler. Tanken är att separera mjölken från de olika raserna och utnyttja mjölkens olika kapacitet. Korna äter redan enbart gräs, de är KRAV-certifierade och kalvarna får dia sina mammor under minst fyra månader. De har med andra ord satt kryss i alla rutor.
      När jag frågar Malin Jansson, som basar för gårdens mejeriproduktion, vad som egentligen är grejen med deras mjölk, så svarar hon:

”Att den smakar mjölk!”

Och det kan nog vara själva hemligheten.
      Elin Rydströms mjölkgård ligger bara ett stenkast från Drottningholm. Hon har fått en ökad direktförsäljning, både till privatpersoner, men också till krogar.

”Det har blivit som en undergroundtrend, framför allt att köpa opastöriserad mjölk. ’Nu ska vi ge dem som bara dricker Stockholmsmjölk’, är det flera kunder som säger.”

Stockholmsmjölk?

”Ja havredryck och så”, förklarar Elin Rydström.

Det är framförallt unga män med hälsoproblem, varav en del avhoppade veganer, som åker ut till Lovö Prästgård och handlar mjölk i 10-liters dunkar. Men också krogar och caféer som Lux, Oaxen, Rosenhill Trädgård och Frantzén har handlat.
        Molly-yoghurt har blivit ett begrepp i Norrtälje med omgivning. Snart blir det kanske också single cow milk från Molly. Det är Anette Gustawsons jerseyko som ger en särskilt god och fet yoghurt. På Billinge gård i Norrtälje finns ytterligare 135 kor. Sedan några år tillbaka säljer man den ekologiska mjölken inte bara till Arla utan även direkt till konsumenter, krögare och bagare. Tusen liter i veckan blir det, varav hälften är dryckesmjölk.
      ”Det är väldigt bra, för vi bor rätt avsides”, säger hon.
Bagarna och kockarna som gör sig besväret att få tag på mjölken pratar om en rad olika mervärden som identitet, kunskapsöverföring, naturligt, närproducerat, ekologiskt, oprocessat och äkta men de är framför allt överens om en sak – att den är så god!
      ”Mjölken smakar mycket mer. Allt man gör med den blir mycket godare”, säger Fredrik Johnsson på Volt.
Volt hör till de krogar som anstränger sig för att få tag på mjölk direkt från gård, bland annat från Ösvreta Gård utanför Nyköping och Järna Mejeri.
      ”Fjällkomjölken är sötare. SRB-mjölken är mer bonnig i smaken. Den smakar som mjölk gjorde förr.”
Lägg märke till att ”bonnig” i den här bemärkelsen är något positivt. Men förutom smaken och själva livsmedelskvaliteten, är det också andra egenskaper som Volt är ute efter. Fredrik pratar om helheten, att mjölken har en identitet och en tydlig avsändare, om säsongsvariationerna.
      ”Att ha kontakten med bonden direkt i stället för att köpa en tetra från Arla, den kommunikationen är kalas. Den är guld värd!”

Jacob Holmström på Gastrologik betonar också kontakten och därmed också kunskapsöverföringen.
       ”Vi tycker om att jobba med producenter som brinner oerhört mycket för en råvara. Man ska inte undervärdera möjligheten att lära sig från en producent. Den kunskapen får du ju aldrig om du ringer en inköpare på Martin & Servera och köper mjölk från Arla. Sedan är ju mjölken väldigt god också!” säger han.

Gastrologik köper sin mjölk från Järna Mejeri, från Puttersjaus på Gotland och från Löfsta Herrgårdsmejeri. Den nya mjölken är också allt annat än Arla-tetror.
       ”Mjölken som säljs i affären är inte mjölk. Det är mjölkprodukter. Man ställer egentligen inga kvalitetskrav utan justerar det efteråt genom att ta bort eller sätta till. Det är en så hårt processad produkt”, säger Sebastien Boudet.

Han ryser i hela kroppen bara han tänker på lättmjölk.

Precis som Boudet håller fanan högt när det gäller gamla spannmålssorter, är han också en av ambassadörerna för helmjölken och handlar även han från Järna och Ösvreta. För honom är hela mjölkens historia viktig, allt från hur kornas foder är odlat (gräs är det som gäller) till själva mjölkens kvalitet. Han vill gynna ekologiska kretsloppsjordbruk och inte jordbruk som ”bygger på konstgödsel och kemikalier”. Djuromsorgen är minst lika viktig som att mjölken ska vara så lite processad som möjligt. Han vill också att mjölken ska göra en positiv skillnad i landskapet och väljer därför ekologisk mjölk eftersom det är krav på att de korna ska äta en viss mängd gräs varje dag och inte bara vara ute på motionsbete.
       ”De flesta mjölkkor öppnar inte landskapen, de är bara parkerade utanför lagården. Så vill inte jag ha det.”
För Sebastien är det alla de här delarna som tillsammans ger mjölkens kvalitet.
       ”Det är ju jag som livsmedelsproducent som frontar produkterna och jag måste också kunna stå för dem.”
Men han menar också att mjölken i sig skiljer sig från annan mjölk, framför allt den opastöriserade som han använder vid jäsningen av surdegar och som han anser ger bröden och bakverken djupare smaker.
       ”Jag vill ha mångfald i min jäsning!”
Han är även imponerad av den lågpastöriserade grädden.
        ”Sebastian Gibrand, som vann silver i Bocuse d’Or, var här en dag och vi vispade grädde. Han var helt i chocktillstånd. Fettet och proteinet är något helt annat när grädden inte har blivit lika hårt processad. Det blir en krämighet som är helt magisk.”

Som med alla råvaror som inte är standardiserade, så kräver de också mer kunskap av bagaren eller kocken.
    ”Det blir en svårare råvara att jobba med eftersom den varierar, precis som naturen.”

Det är en samtidigt en utmaning som flera verkar gilla. Mattias Dernelid är produktchef på Smakriket, som är Martin & Serveras portfölj av livsmedel med tydligt ursprung och hög kvalitet, ofta mathantverk. Han har sett hur intresset för mjölk har växt under de senaste åren. Smakriket jobbar med ett 40-tal småskaliga mejerier och har ett kontinuerligt flöde på ett par tusen liter i veckan som främst går till storstäderna. Och det ökar.
      ”Mjölken har varit så illa behandlad, men allt som är längst ner har bara en väg att gå”, säger Mattias Dernelid.
Han ser också en stor förändring på bagerisidan där kreativiteten och nyfikenheten flödar som aldrig tidigare. Bagarna är heller inte livrädda för stalldoft, som många konditorier har varit och fortfarande är. För bagerierna ser han att opastöriserad mjölk är ett ”solklart val”, men även bland kockar med hög kunskap ökar intresset.
      Just det, där kom den igen, den opastöriserade mjölken. Det var den varianten som jag hämtade som barn, helt ovetande om att det var något kontroversiellt. Jag tänker inte i den här artikeln gräva djupare i pastöriseringens skyttegrav. Jag nöjer mig med att konstatera att Livsmedelsverket anser att opastöriserad mjölk innebär hälsorisker – men det är samtidigt inte så livsfarligt att den är förbjuden, bara omgärdad av viss byråkrati.
       En gård får i dag sälja 70 liter opastöriserad mjölk per vecka, den ska vara registrerad hos länsstyrelsen som kontrollerar mjölken och köparen måste informeras om att den opastöriserade mjölken kan innehålla farliga bakterier och att mjölken bör upphettas om den ska drickas.
       ”Livsmedelsverket har gjort allt för att sätta käppar i hjulet för den här utvecklingen”, säger Mattias Dernelid.

Det är inte enkelt att vara liten när den övriga strukturen och byråkratin är anpassad för de stora. Förpackningar, transporter, kontroller – allt blir dyrt när det handlar om små mjölkskvättar vid sidan om de stora flödena. Den lilla gården har också ofta högre kostnader. Mindre åkrar och mindre betesmarker som inte är så rationella att sköta. Även om de kan ha en rikare biologisk mångfald är de dyrare att bruka. Skalfördelarna är så enorma inom jordbruket – och det är därför som det ser ut som det gör med allt färre och större gårdar som är specialiserade på enbart ett fåtal grödor eller djur. En amerikansk studie visar att en mjölkgård med färre än 50 kor har tre gånger högre produktionskostnader än en gård som har 2 000 kor.

Det är också ett tungt arbete ute på gårdarna. Malin Skeare på Skeen Gårdsmejeri i Falköping berättar att hennes mjölk och syrade produkter sålde så bra att det helt enkelt blev för mycket. Det blev för tungt att hantera 150 liter mjölk för hand varje dag och det ekonomiska steget till en förpackningsmaskin är för stort. Istället valde hon att minska de nio fjällkorna till tre och är väldigt nöjd med det.

Anna Brodén på Ösvreta gård har tillsammans med Mats Larsson 45 SRB-kor och några rödkullor och säljer 500 liter mjölk i veckan. Hon skulle kunna sälja betydligt mer, men även hon säger att det är tungt att pastörisera och fylla alla glasflaskor.
      ”Nästa steg är en förpackningsmaskin, men det är dyrt och då kommer man också lite ifrån den ursprungliga produkten. Transporten till butiken är också svår”, säger hon.

Många av de mjölkbönder som hemmatappar mjölk är småskaliga, men det är inte säkert att det är lättare bara för att man är större. Har man 300 kor som ska mjölkas, blir en liten konsumentskvätt i form av direktförsäljning snarare ett besvär som det inte finns tid och plats för.
      Visst förekommer det att bönder satsar på att sälja en större del av sin mjölk genom att starta eget mejeri, men då ska de konkurrera med de stora mejerierna och göra affärer med butikskedjorna som mer är intresserade av pris än alla de andra mervärdena.
      Mattias Dernelid är medveten om problemen och tror att hans företag kommer att behöva kliva in på den här marknaden på allvar, både för att coacha och hjälpa små producenter att ta sig över stora trösklar, men också för att lösa logistiken. Kanske kommer man i framtiden rentav att packa mjölk.

Forslundska Villan i Östhammar är en av flera krogar som skulle vilja köpa mer mjölk direkt från bonden, i det här fallet Elin Torstensson i Österbybruk, om logistiken var enklare.
      ”Det är stor skillnad på mjölken. Elins mjölk smakar mer och man får med sig gräddkronan. När vi gör glass på hennes råmjölk blir den så god och krämig! Den behöver inte smaksättas”, säger Michaela Puls Eriksson.

Men det är 40 minuters resväg, enkel resa. Elins mamma kommer ibland med leveranser, eller så åker någon från krogen dit.

Elin Torstenssons gård med 25 mjölkande ekologiska kor, ligger ute i skogen. Trots detta reser människor till gården för att köpa i hennes automat, ”den första med kortbetalning som såldes i Europa”. Hon säljer i snitt 300 liter mjölk i veckan på det viset och det är inget oviktigt tillskott i kassan. Hon är optimistisk.
        ”Om det funkar hos mig som bor ute i skogen, borde det funka på fler ställen. Det finns många mjölkbönder som har guldlägen”, säger hon.
      Elin är envis och går sin egen väg, egenskaper som hon delar med alla andra bönder som tappar själva. Kanske har hon rätt. Kanske är det fler som är redo för ”en mjölk som smakar mjölk”, som min granne sa.

Jag hade glömt bort hur gott det kunde vara. Med riktig mjölk.

Reportaget har publicerats i White PAPER #2 2019.

Mer läsning