Framtidens gröna näring är vit och röd

LÅNGLÄSNING: Tuffa tider för besöksnäringen till trots, den svenska vinturismen har goda chanser att få ett uppsving i år. Det är välkommet förstås och ger vinmakarna möjlighet att visa hur de arbetar, vad de går för och vart de strävar. Vi har mött två av dem som satsar i Skåne.

Text: Per Styregård
Foto: Jonatan Jacobsson, Kullabergs Vingård

Bitar av rimmad och halstrad makrill på focaccia som i sin tur vilar på en bädd av mustig gazpacho. Ovanpå klippt persilja och fina spån av bottarga. Kullabergs vingårds tajming var oklanderlig när de öppnade sin vinbar Skänken den 22 juni. Aldrig har så många svenskar semestrat i landet, många säkert sugna på att hoppa på den globala megatrenden att vinturista. I baren hälls gårdens viner på glas, serverade med mumsiga tilltugg, som makrillgazpachon. Det går förstås också att boka guidade turer i vingården.

Att öppna vinbar är ett sätt för svenska vingårdar att ge besökarna möjlighet att på plats njuta av gårdens produkter trots att gårdsförsäljning inte är tillåtet. Det skapar en närmare relation till gästerna, som sedan kan dra förbi närmaste systembolagsbutik och köpa på sig flaskor.

Det är också en möjlighet att nå ut med marknadsföring och information till allmänheten om en av landets gryende näringsgrenar. Kanske kommer vinodlingar bli ett populärt sätt att öka värdet på odlingsmark i södra Sverige i framtiden, och samtidigt skapa eftertraktansvärda drycker för export.

Framtidens druvor
– Den är väldigt tacksam i vingården. Den växer som en Vitis vinifera. Den smakar som en Vitis vinifera, men är svampresistent.

K Felix G Åhrberg, vinmakare på Kullabergs vingård, pratar om vitvinsdruvan Souvignier gris, en korsning mellan den vanligaste arten av vinranka som används för vin, Vitis vinifera, och andra arter av Vitis. Korsningarna kallas PIWI och skapas för att druvorna ska klara av att växa i nya klimat, som det svenska. Men primärt för att de ska motstå svampangrepp som skapar stora problem för vinodlarna.

På Kullabergs vingård växer bara PIWI-druvor. Lättskötta och hållbara druvor som beter sig och smakar som de druvsorter de är skapade för att likna. Som Donauriesling, en österrikisk korsning där Riesling-druvan ingår och som mycket riktigt påminner om Riesling i doft och smak.

För att hitta helt rätt när de utvecklar en av Sveriges största vinsatsningar, anlitas internationell expertis. Från Sydafrika kommer regelbundet internationella vinspecialisten Mia Fischer, utbildad i Stellenbosch och verksam som konsult även i Australien och USA. Och från Österrike vinprofessorn Robert Steidl, som under 25 års tid lett arbetet vid Österrikes vininstitut.

– Det är lite kompetensbrist på detta i Sverige. Det är väldigt trevligt att ha en feedback-loop, både Mia och Robert är äldre än jag, och det är väldigt kul att stöta och blöta frågor med dem.

Planteringarna på de 14 hektaren förbereddes minutiöst med jordanalys, stenplockning, gödsling och harvning. För att sätta ner dem i jorden så exakt som möjligt, plus minus någon centimeter, planterades rankorna av en gps-försedd traktor. Och för den biologiska mångfaldens skull planteras blommor, klöver och örtblandningar mellan raderna, som också slås för att mata daggmaskarna.

– Vi tycker att om nån går förbi ska de tycka att: Oj vad vackert det är! Eller om en falk flyger förbi: Här vill jag bo!

På rad kring vingårdarna står ettusen plommonträd, till största delen Mirabelle, planterade som vindskydd. Men också för att på frukten så småningom kunna göra vieille prune, plommonbrandy, i den nyinköpta, exklusiva kopparpannan av märket Carl som står i vinkällaren.

Testbädden
En liten del av vingården upptas av experimentodling av druvor, 21 olika sorter varav några växer frodigt, och andra ser ut att vara på väg att dö. Det handlar om såväl blå som gröna, både mat- och vindruvor.

– Tänk att kunna sälja svenska druvor i dagligvaruhandeln! I Japan har de tittat på detta och lyckats. De har fantastiskt dyra och goda druvor, som blir till vackra gåvor, berättar K Felix G Åhrberg.

Kullabergs har inlett ett samarbete med SLU och beviljades 300 000 kronor i bidrag. Nu dyker deras folk upp varje vecka med block och penna för att notera exakt hur varje druvsort och ranka utvecklas.

– Sen ska vi göra mikrovinifikationer under tre års tid, små jäsningar för att bedöma vad som är vettigt att ge sig på i Sverige och bra för svensk vinnäring. Denna kunskap saknas idag.

Kullabergs har också tillsammans med RISE, SLU, LRF, Högskolan i Kristianstad och intresseföreningen Svenskt vin skapat en grupp som arbetar för att stötta denna nya näring och hjälpa den på bästa möjliga sätt.

– Vi vill undvika felen som uppstod i England när vinodlandet tog ordentlig fart där för nåt decennium sedan. När stackars vingårdar planterades på fel sätt och med fel sorter. Det blev dyrt och hade varit bra att slippa.

Genom att vara så arbetsintensiva som de är, skulle fler vinodlingar kunna bidra till fler jobb på ställen i Sverige där det nu råder brist på arbetstillfällen. K Felix G Åhrberg gör jämförelsen mellan sin egen gård på 14 hektar med 15 anställda, och granngården som odlar spannmål och på 950 hektar har fem anställda.

– Vår verksamhet ger många arbetstillfällen, jobb åt många människor. Och alla dessa ska gå och handla på Ica och gå till tandläkaren, det ger ringar på vattnet. Jag tror det är nyckeln till en levande landsbygd.

Men det handlar också om värdet på marken. Jämfört med andra grödor har vin potential att ge större avkastning per hektar än spannmål, potatis och grönsaker.

– Om man vill värdesätta sin mark, är det väldigt bra att plantera vin. Det finns en hierarki inom odling. Det mest basala är spannmål, sen potatis och grönsaker, sen frukt och bär. Därefter har man förädlingen. Det är lättast att koka marmelad och göra äppelringar, men svårare att göra saft. Det är ännu svårare att göra cider, väldigt mycket svårare att göra vin och ännu svårare att göra bra skumpa. Svårast är ett bra vindestillat, det kräver att alla steg i produktionen är perfekta.

En bit bort, på andra sidan den långa raden av plommonträd, breder ett enormt böljande fält med spannmål ut sig. K Felix G Åhrberg har slängt lystna blickar ditåt, mot grannens åker som vetter åt söder och som det vore fördelaktig att plantera druvor på. Bördig mark i kustnära områden i södra Sverige är inte alltid så lätt att komma över, men med rätt resurser och rätt drivkraft kan det gå.

Småskaligheten
Fyrtio minuter från Kullabergs vingård ligger Vejby vingård på Bjärehalvön. Även den omgärdas av rader av planterade träd, här som skydd från granngårdarna för att skapa förutsättningar för biodynamisk odling. Att driva vinbar på gården har sedan länge varit en viktig del av verksamheten. Det är ungefär vad produktionen från den knappa hektaren odlingar räcker till.

– Nu gör vi så mycket vin att vi kan ha öppet varje dag, året runt. Ingen hade gjort vin på Bjärehalvön tidigare, men förutsättningarna är goda. Med hav i tre väderstreck, bördig jord på gammal havsbotten och en högsta uppmätta temperatur på 46 grader. Solen skiner alltid i Vejby.

Men många tvivlade när Jeppe Appelin 2007, efter att ha blivit inspirerad på en resa runt danska vingårdar, satsade på den typ av vin han gillar bäst, rödvin. Att det går att göra bra vitt vin i Sverige är bevisat sedan länge, men inte många har lyckats få rödvinsdruvor att mogna på ett så tillfredsställande sätt att det går att göra riktigt bra och spännande viner av dem. Det gällde att försäkra sig om rätt förutsättningar för blå druvor. Och när han åkte förbi det pågående bygget av tunneln genom Hallandsåsen och såg de enorma mängder sten som blev över efter grävandet, fick han en idé.

– Jag kom att tänka på det man sett utomlands, att stockar växer i stenrik miljö.

Han ringde svenska staten och fick tillåtelse att för en spottstyver ta i princip hur mycket sten han ville. Och det gjorde han. En lång rad lastbilar levererade sten så det täckte 30–40 centimeter ovanpå hela odlingen.

– Stenen höjer marktemperaturen med tio grader alla dagar under växtåret. Det ger bättre druvor, högre sockerhalt, bättre färg och sundhet. Och vi kan odla helt biodynamiskt, utan att plöja eller konstbevattna.

Influenser från öst
Eftersom många besökare förväntar sig att få smaka på inte bara rött utan även vitt vin, har Jeppe Appelin länge funderat på hur han skulle kunna lösa det.

– Magkänslan sa nej, det strider mot de beslut vi tog från början om att göra rött vin. Alla gör vitt vin, varför skulle vi gå och bli normala? Folk gillar oss för att vi inte är normala! Vad händer om vi tar de processer vi utvecklat på rödvin och använder på gröna druvor? Då får vi orange vin!

Inspirerad bland annat av sin sambo som kommer från en vinodlande släkt i nordvästra Iran, hittade han lösningen. Hans sätt att göra vin av gröna druvor kommer att efterlikna den antika traditionen i Kaukasus, där man lagrar orange vin i nedgrävda ler-amforor.

Idag har han 19 handgjorda, georgiska amforor på ett halvt ton vardera nedgrävda i vinkällaren, som även den är inspirerad av georgisk tradition och estetik. Han har precis tagit den i bruk, även om det officiella öppnandet kommer ske i slutet av augusti och under överinseende av både georgiska ambassaden, georgiska kyrkan, och med mat från georgiska restaurangen Stumari i Göteborg.

Jeppe Appelin har satt upp en skylt vid vägen där det står ”Welcome to Bjäre Wine Country”. Det finns egentligen inget ”wine country” än, men han hoppas kunna medverka till att skapa ett om bara några år.

– Två vingårdar har i år planterats i närliggande Ljungbyholm och Håle efter att man inspirerats av oss och vårt initiativ. Ge oss fem år så kommer man att kunna cykla mellan gårdarna här och dricka vin. På övriga Bjäre har det planterats stockar i Segelstorp, Öllöv, Torekov och Boarp.

Oavsett om den förutsägelsen slår in, kan svensk vinodling komma att etablera sig som en näringsgren att räkna med på ett helt annat sätt i framtiden. Redan nu kan producenterna ta ut ordentligt betalt för sina viner. Som Kullabergs vingårds flaggskepsvin, Immelen, som kostar 449 kronor flaskan på Systembolaget. Den ökande vinturismen kan också hjälpa till att skapa ekonomi och uppmärksamhet kring gårdarna och deras produkter.

Även om Sverige ännu bara befinner sig i sin linda som vinland, kan det gå snabbt om alla inblandade hjälps åt att skapa en bra struktur för näringen och om man kan dra lärdom av och undvika misstag som andra länder gjort. Så se upp alla golfbaneägare, potatisodlare, spannmålsproducenter och campingförvaltare i kustnära lägen i de södra delarna av landet. Snart knackar en stenrik vingårdsägare på dörren och ger dig ett erbjudande du inte kan motstå.

Läs även Mikael Mölstads guide till 20 svenska vingårdar att besöka i sommar.