Restaurang 28+

Ja må han leva, ja må han leva! 28+ fyller 35 år i år – och man ställer sig frågan; vad är hemligheten? Restaurangen har ju inte åldrats ett smack sedan den där välkända ostbitsskylten 1985 skruvades upp på Götabergsgatan 28. En halvtrappa ner är det mesta verkligen intakt. Den prångiga mysiga känslan, de vitmenade källarväggarna upplysta av levande ljuslågor, borden med dubbla välstärkta dukar och förstås – den heliga gralen; ostvitrinen som genom åren blivit mången göteborgares inkörsport till ostnirvana, i förstone främst med franska bestar, numera uppiggad med nyheter från den exploderande svenska marknaden, som nyss födda blå Hallands Himmel från Kvibille (och Arla Unika). Vinbaren däremot fanns inte med från start. Där kan man äta nån enstaka rätt och ha det gött en stund med utbudet av klassiska viner, varav många är imponerande långlagrade. Och det är fint att den där baren finns, för feelgoodsorlet därifrån sprider sig in i matsalarna och ger dem en behaglig värme som inte alltid fanns där förr om åren.

Menymässigt går många, när de ändå är här, för den stora avsmakningen. Det finns en liten också och även möjlighet att göra stickprov i à la carten. Vinpaketen är två, det ena dubbelt så dyrt som det andra, men det är inte antalet nummer som diffar utan exklusiviteten. Påfallande många ligger högt i sötma. Att inleda med anklever au torchon och ett glas Château d’Yquem är naturligtvis helt rätt på en klassiker som 28+. Terrinen kommer med friska frostnupna äppellameller, en söt icewine-ifierad äppelvinäger samt hasselnötshack. Inte helt olik en av amuserna faktiskt – nougatsmakande anklevermousse rullad i mandel och vackert paketerad i guldcellofan, fin på alla sätt! Och mer nötter ska det bli. Från de saltrostade valnötter som hittas under en luftig kupol av ”Göteborgs godaste potatismos” (sic, hm), som gjorts på 50/50 mandelpotatis och smör från smörmästarnas mästare Jean Yves Bordier – till rotsellerin med pinjenötsolja som ackompanjerar en panko- och kycklingfettoppad 51-gradig skrei, och som ett stadigt avslut på niorättaren; en liten pekannötspannkaka på chokladkräm och mylta.

Personalen är ömsom strikt, ömsom chosefritt avspänd och krögare Ulf Johansson en cool katt (som f ö inte tycks ha åldrats en dag han heller sen 1985). Han har full koll på gästerna som utgörs av lika delar business och pleasure och glidsteppar konfident i välskräddad kostym av 60-talssnitt, fint matchad av Sinatra och Zetterlund i fonden. Lite 60-talsnostalgi är det allt också över madeiraskyn (så länge sen och så gott!) till den dalsländska ankan från Blekslätten gård, härligt uppiggad av blommig timutpeppar. Men den klassiska baban med sin inkapslade mandarinkräm tar ändå kvällens ledartröja i fräschör och smarr, helt i onödan toppad av en klick ostkräm – också det ett återkommande inslag under kvällen. Och undra på, med så många ostar som ska resurshanteras. Exklusiva råvaror har alltid varit krogens signum – men plus och plus blir inte alltid plus, ibland står de i vägen för varann. Den avslutande fantastiska Pedro Ximénez-sherryn, som nästan är så söttjock att en sked skulle stå upprätt i den, skulle vara långt njutbarare om den inte föregåtts av en nästan lika smakintensiv och söt Pineau des Charentes.

Publicerad april 2020