Etoile

Stockholms norra utfart i kvällningen. Trafiken på E4:an flyter fint. Vi ska ut på resa. Nej, inte till Sundsvall. Eller ens till Solna. Vi vänder ryggen mot motorvägen, ringer på vid den bastanta metalldörren och släpps in i värmen. Vi ska ut på matresa. 

Det var ett tag sedan vi senast begav oss hit – två år och en pandemi har passerat. Och Etoile har vuxit till sig, köket är betydligt större och nu finns en lounge. Färden börjar där i bekväma fåtöljer. Tänk att ett glas sval champagne kan få valna vintersjälar att tina så snabbt. Philipponnat är husbubblet och blanc de noiren från 2015 fylligt äpplig. Snittblommorna i sin vas dock märkbart doftlösa. Inte konstigt – de är av lego. Krögare Jonas Lagerströms barn har byggt blomsterprakten. Mer Bolibompa än Michelin. Men så värt en resa. 

Och nu får vi snacks – eller är det ytterligare en fördrink? Varsin Bloody Mary i form av en gin- och tomatjuicefylld kula. ”Ta den i en enda tugga!” Så gärna. Kan bli skoj det här. Tjugo serveringar kvar på turen och dags att vandra vidare. Nu väntar dubbla skådespel. På scen 1, loungebaren, har en entusiastisk kvartett ur brigaden tagit plats och berättar om kommande resmål medan de levererar krogens variant av fish and chips, små tärningar rå hälleflundra och öringrom i ett krispigt potatisskal. Sedan pyttesmå råbiffar under ett täcke av lakritsgelé med ett skedblad kaviar ovanpå. Den säregna men lyckade kombon fanns även på kartan för två år sedan. Men if it ain’t broke, why fix it? Genom en stor glasruta ser vi rakt in över scen 2, testköket. På whiteboarden är rätten ”Doughnut” skissad. En friterad boll fylld med tryffel- och Gammel Knas-ostkräm, täckt av ett generöst moln riven vintertryffel från Piemonte. Ser lovande ut. Och yum, konstruktionen funkar fint även i verkligheten. Kockarna och servisen (här deltar alla i laborationerna) behöver inte återvända till ritbordet. Vi resenärer ska däremot vidare. In i köket och färdknäpp i form av varsin liten boll ”Fresh air”, kvävgasfryst svartvinbärs- och älggrässkum. 

Så här långt komna undrar vi om inte gänget gjort ett studiebesök på restaurang Alchemist i Köpenhamn. Men där danske Rasmus Munks gastronomiska kabaré har flera rätter med politisk udd mot den danska djurindustrin är det mer klacksparkig sällskapsresa här. När vi landat på vår slutdestination Matsalen får vi själva blanda fredagsmys-dippen till chipsen som visar sig vara spröda potatischurros och tom ka gai-soppan serveras fryst som glasspinne. Finurligheterna paraderar förbi i ett högt tempo och ljudvolymen blir också något uppskruvad mellan de råa tegelväggarna med trädetaljer, kopparrör och nakna armaturer. Mer partaj än soft ambiance. Men skålen med lätt rökigt potatisskum och en driva löjrom är som den mjukaste smekning. Mallorkinska Torre des Canonge på udda druvan Giró blanc ackompanjerar fint med sina tropiska toner. Till skreiserveringen à la ”skolbespisningens mandeltorsk” får vi dubbla glas. Kvällens minitest: Tycker vi att champagnen på 100 procent Pinot meunier från Alain Bedel eller att pinot noiren från Volnay och Olivier Leflaive funkar bäst? Skumpan är fantastisk men rödvinet får vår röst som matmatchning. Intressant – och generöst. Kamraten som valt hybrid-dryckesmenyn får i stället testa en rökt alkoholfri granatäppel-negroni som en tredje variant. 

Resan har nu nått dessertstationerna och äventyret fortsätter. Törs vi äta de krämfyllda flugsvamparna i sitt skogsparti? Jodå, men det känns tryggare att sätta tänderna i hajkbananen med choklad och hasselnötter. Rena skolutflykten. Fast inte ens på gymnasiet fick vi med oss något så spännande som en Rivesaltes 1955 från Cazes i matsäcken. Efter den tidsresan är vi till sist tillbaka på ”Gå”. I loungen väntar vinterjackorna samt varsin goodiebox med praliner som skänker tröst när sista etappen bara är en tråkig transfer hem – utan våra förträffliga reseledare.

Publicerad mars 2022