Woodstockholm

Vad vankas här? Armhävningar och gurksallad?

Nej, både välkomnande servitör och menyn försäkrar att vår middag kommer att bli substantiellare än så. Men Woodstockholm genomför sina säsongsteman grundligt och i matsalen råder fullt fokus på playan. Strandtennisracketar och badringar, på storbildsskärm visas simmande grisar och rätter som Reef’n’beef och Chiringuito (strandbar) mer än antyder vart vi är på väg.

Något litet till apéritifen? Varför inte? Och finns det ostron, tar man ostron. De här heter ”Papaya coconut” och sällskapar i skalhalvan med limeblad och papaya. Friskt – utan att övertrumfa värddjurets marina aromer. I samband med serveringen bryter vi ut i diskussion med servisen om förlagan, Kicki Danielssons tropiska dänga och album med samma namn från 1986. Ett musikaliskt stycke som i testpatrullens tycke saknar något av rättens sälta. Vi blir dock inte helt ense om detta. Men gott så. Här bjuds mer av glatt dividerande än allvarsamma presentationer av råvaror och vingårdar. Vi gillar det.

Nedåt vår vandring längs MoseBeach väntar en fyrarätters meny men snackset ”Hasselhoff potatoes” låter för knasigt för att inte provas. (En googling visar att en portion av den engelskspråkiga internetvärlden faktiskt tror att hasselbackspotatisen är uppkallad efter Baywatch-hjälten.) The Hoff-potäterna är inte superknapriga men den tillbehörande krämen på getost, örter och fläder är mycket lyckad och för tankarna till varmare årstider och badtemperaturer. Fräschören fortsätter i huvudmenyns variant av pokébowl – utan ris men med råa tärningar regnbåge, vattenmelonrättika och misomajonnäs. Det lätta anslaget klingar vidare i en rätt på sotad pilgrimsmussla, ostronskivling och ett blåmusselskum.

Till detta ett glas muscadet från far och son Landron vid Loireflodens mynning? Eller pinot grigio från di Lenardo i Friulien? Vi kan inte välja. Testar båda. Knapp fransk seger.

Publicerad februari 2025