Villa Anna

Det är så förföriskt lätt att slå sig ner i lobbyn med ett glas eller en kopp kaffe och låtsas att man befinner sig på en betydligt mer långväga resa. Vissa etablissemang lyckas med det där, att i rummet förflytta gästerna till känslan som vi slarvigt brukar kalla kontinental. Just detta är Villa Anna mycket skickliga på och ibland är det just den typen av illusion man längtar efter. En självklar plats för afternoon tea med andra ord – det serveras mycket riktigt här också, på lördagar – men det är middagsmenyerna, en liten och en större, som är de verkliga dragplåstren. Samt den imponerande vinkällaren. 

I matsalarna möts man av nordiskt gråvita nyanser och tavelväggen med målade porträtt av tjocka gubbar som gör lustiga grimaser fungerar fortfarande. Avspänd elegans är en kombination som inte alltid är så lätt att få till och det har funnits tillfällen när gastrohotellet Anna tagit sig själv på större allvar än gästerna, men nu balanserar man på alldeles rätt sida av den hårfina gränsen. Det känns rent av hemtrevligt! Lite som ett andra vardagsrum, av det mer tjusiga slaget alltså. Maten går i samma tecken, det är nordiskt, elegant, ibland lite stramt men också lekfullt. Som carpaccion på ren med majo gjord på rapsolja och talg, tändstickor av jordärtskocka, picklad lök och ett berg av riven Almnäs Tegel och kolgrillat maltodextrinfluff. Utmärkt flankerad av en biodynamisk syrah från bröderna Jordan och Aymeric Amiel. Eller avslutningen som är ett konstverk i sig; en sorbet på nyponros och yoghurt, violmousse, kolsvart lakritsmaräng och mörkt rödlila bärsås.

Publicerad oktober 2021