Krakas Krog

Att alla vägar bär till Kräklingbo är väl inte riktigt sant, men den från Ala, den från Katthammarsvik och från Åminne gör det i alla fall. Krakas ligger i vägkorsningen precis vid den 700-åriga kyrkan och busshållplatsen där 41:an från Visby stannar (plinga efter Gurpe). På parkeringen till det vitrappade huset som en gång agerat bybank samsas annars både Toyotor och Teslor. Att de som tar sig hit gör det målmedvetet är det ingen tvekan om. 

Om det inte hällregnar börjar besöket ofta i trädgården där endast toppen av skördetröskorna som passerar skönjs ovanför den höga syrenhäcken. Krakas är känt för sin omsorgsfullt fyllda vinkällare och redan här – på gräsmattan – står ett litet bord uppdukat. Många börjar med champagne, gärna en krämig och pigg David Léclapart som på ett sensationellt vis bildar symbios med de omogna picklade jordgubbarna som bjuds med snopp och allt och en liten klick grädde. Personalen snubblar mirakulöst nog inte över gräsmattstuvorna med sina brickor med tillbringare fyllda med det friskaste vatten, varje dag hämtat från en brunn i Katthammarsvik då byns eget lätt blir en aning bräckt. 

De som valt att också övernatta ansluter, och vid 18-tiden börjar sällskapen dra sig inåt. Ett tjugotal gäster och stugan är full. Menyn är alltid satt på Krakas och byggd på en tiorättare ungefär. Att det som kommer är närhämtat är också självskrivet. Färskpotatisen till soppan som inleder kommer från Gutenviks gård en knapp mil bort. Den ser enkel ut på papperet men är inget mindre än sensationell i textur och temperatur, där den bottnar skållheta koppar och toppas med skiktande lager smörig dillpesto och en klick sval lättvispad grädde. Och matchas så underbart väl av ett kaliforniskt orangevin från 2016.

Nittiotalssvala och lite hest släpiga No ordinary love med Sade matchar i sin tur inredningens mörka träslag, lugna off-white linnedukar och personalen i kyskt svart (långstrumpor i sommarvärmen, kära nån). Vattenfrågan kommer på tal på nytt när en ”straight forward” bourgogne slås i kristallklara kupor som på intet sätt putsar sig själva, berättar krögarinnan Ulrika Karlsson, eftersom öjns vatten lämnar kalkstänk på allt det rör vid. Då och då lämnar hon till och med in glasen för omslipning. 

Det är uppenbart att hon med sina många år av utforskande i trakterna runt Beaune (per cykel enligt henne själv) har en näsa extra känslig för bourgogne, och tillsammans med Robert Hobson som för femte sommaren i rad intar Krakas kök har hittat en gemensam rytm och tonstyrka i presentationerna. Ulrika pratar och skrattar sig vänligt fram mellan borden, ja hela personalen är lyhörda och leende som få. Plötsligt öser regnet ner där ute, nån lämnar rusande bordet för att cabba upp. Tonårsbarnen intill grimaserar lite åt beskan i tagetesen som toppar den ångade löken och gurkan, men föräldrarna nickar nöjt och ser ut att uppskatta det milda inslaget av koriander. Smakerna är överlag lågmälda men tydliga.

Charlotte Karlsson i Hablingbo har gjort de vackra tallrikarna som tävlar i intensitet med grönskan utanför och gör sig så bra till maten här, inte minst den tunna zucchinislipsen med mönster av vit quinoa, mynta och lammbaconströssel som kompar kotletter och lår från samma tremånaders lammunge från Rammunds. Njuren blev den också av med den lilla, och len pastej blev det av den, serverad på surdegsmacka toppad med timjanblad. I grönaste grönt går också mellanaktsgranitén på nässlor och tallbarr pincettpimpad med fläderblom – vilken fräsching! 

Nog för att det mesta blir vackert i släpljus, men den kvällsliga solstrimman som tar sig in genom fönstret och touchar ”choklad”-fluffet gjort på hårt rostad malt, äpple, svamp, brynt smör och gud vet vad, och siktats med ett puder på tobak odlad i Roma – den gör hela upplevelsen komplett då den nuddar och får den lite sega, svala, sura grädden vid sidan om att glimma till. Precis som nånting gjort i varenda en av rätterna som serveras i den här vägkorsningen – denna liksom många tidigare somrar.

Publicerad juli 2021