Triton

Nationalteatern i högtalarna. Inredning à la fritidsgård. Nakna ventilationsrör, svartmålade precis som taket, ena långväggen med ett marint motiv, bokhyllor med till synes på måfå hoprafsade prylar. En tidsresa. I varje för oss som var med på 70-talet. Men nostalgin upphör här. Servisen har inte näbbstövlar och snickarbyxor och den föränderliga trerätters avsmakningsmenyn uppkritad på griffeltavla är i högsta grad nutida. Runt dryga tiotalet bord sitter ledigt klädda Söderbor och inresta i glatt samspråk. Mest tjugitrettiåringar men även vissa inslag av peppar och salt-frisyrer. ”Jättejättegott!” hojtar en vid grannbordet. Sällskapet har redan hunnit till andra rätten. En bit lätt, lätt grillad piggvar insvept i en nästan transparent tunn skiva guianciale simmar i en persilje-beurre blanc tillsammans med ett stim lätt, lättkokta spenatblad. Med växande öron noterar vi hur de jämför med en tidigare sittning på Frantzén. Minsann. Och det är bara att instämma i berömmet. Fisken är lätt och goffig på samma gång.

Under tjuvlyssnandet slurpar vi förnöjt i oss en aptitretare, tre feta fine de clair-ostron med syrligt schalottenhack. Men så går sinnet plötsligt i moll. På en andra tavla med extra förrätter står det ”stekt hummer”. Vi förbannar vår ouppmärksamhet. Stekt hummer som är så… alldeles underbart. Trots den enkla lokalen räds inte gänget bakom Triton några rejäla nypor hejdlöst lyxande. Tidigare har här funnits svensk kaviar med vodkahutt som partystartare. Det vore ju också… Men bort mörka tankar. Här kommer första menyrätten till vårt bord, ricottafyllda hemknådade ravioli i gräddig sås med kulör och smak av espelettepeppar och datterinitomater.

Dryckerna i vinpaketet är naturliga – och syrliga. Det första, en rosato från Lazio, är munsnörpande men champagnen till  piggvaren och den lätt burgundiska gamayen, dock med adress Auvergne, lockar fram betydligt gladare miner.

Såsandet fortsätter även i den tredje rätten – och inte oss emot. Kycklingarna står på parad över grillen i det öppna köket och vänds då och då av skickliga (och härdade) kockfingrar. Pippin är precist tillagad. Till och med bröstbiten som tittar fram under ett nättkokt blad savojkål är ultrasaftig. Och skinnet… så knaprigt. Såsen är av albufeiratyp, reducerad grädde, kycklingfond, verjus. Om det slank ner? Absolut.

Servitören/sommelieren ser vårt låtsasskrivande pekfinger när han tar ut resterna av en synnerligen lättmumsad tarte fine med fräscht småbittert mandarinpålägg. ”Ah, du vill pröjsa”, säger han. Tjena, 70-talet, säger vi.

Publicerad november 2024

Foto Tommy Olsson