Brasserie Astoria

Wosh! Spritköket antänder cognacsångorna och pepparsteken på flamberingsvagnen står i ljusan låga. Men vår mobil hänger inte riktigt med. Attsingen. Nå, vi tar skadan igen fem minuter senare när även grannbordet vill ha oxfilén. 

På Björn Frantzéns ”New York-inspirerade powerbrasserie” i gamla paradbiografen Astoria bjuds både bröd och skådespel. Redan entrén mot baren och den magnifika träspriraltrappan upp till matsalen är en stjärnglänsande krogupplevelse. Gästerna bidrar också till showen. Vid ett bord dinerar magasinsdrottningen med en av landets mest kända författare. Och det kan vara bra att ha en och annan bästsäljare på cv:t med tanke på prisnivån. För övrigt familjer med vattenkammade telningar och dejtande par runt de trettio. Den som tröttnar på sin medätare följer med fördel de flugprydda servitörernas raska spring, arbetet i det öppna köket eller begrundar köttkylen och tillvarons förgänglighet. Eller för en muntrare upplevelse – skannar menyn. 

Beslutsfattandet är inte helt lätt. Till förrätt kanske frikassé på gödkalvbräss och sniglar med ankleversås? (Även New York-brasserier är delvis franskt territorium.) Eller stadshotell 2.0-mackan toast Astoria med mousse på räkor och kungskrabba samt löjrom från Kalix? Här finns förstås också ostron och kaviar i lösvikt. Till varmrätt tryffelpizza? Grillad hummer och pommes? Anka och pommes? Eller steak tartare på parisiskt vis med gissa vad? Maten är… lite brun. Det växtbaserade spelar på sin höjd tredjefiolen. Men visst, det finns ett vegetariskt alternativ, exempelvis chèvre chaud på saltbakade rödbetor. Och vi står mer än gärna ut med det monokroma, för köttet, såsen och potatisen är tillagade på yppersta konsthantverkliga höjd. 

Vi som inte skrivit några bästsäljare låter den digra vinkatalogen förbli obläddrad och fokuserar på det glasvisa. (Jo, lite bläddrade vi – för den välbemedlade finns fyra årgångar av lyxchampagnen Salon och tio olika godsaker från Romanée Conti. Med mera.) Något rött till det bruna? Den föreslagna langhe nebbiolon från Sottimano har strukturen för att tampas med gräddig och diskret pepparsås och både vi och ankan blir förälskade i den coravinhällda pinot noiren från Tyler och Santa Rita Hills. Här råder inget mellanrättsduttande och en viss dästhet smyger sig på. Men ”Karamelliserad banan romrussinglass med fryst, ekologisk anklever” låter alltför knasigt för att inte provas. Middagssällskapets val av en enkel canelé framstår i efterhand som lite fegare men betydligt mer förståndigt. Sådana utsvävningar tarvar starkt kaffe och kanske någon liten hjälp med digestionen. Har ni rent av armagnac? Vilken av dem önskas? Såklart, det här är ett brasserie med extra allt.

Publicerad juni 2021