Babette

Det är tur att platserna vid barborden inte går att boka, för i den röda långsoffan blir det sällan utrymme för spontanbesök. De flesta som varit på Babette vill hit igen. Krogen som vardagsrum må vara ett klyschigt uttryck, men här är det just så. Nån har stickemössan på, en annan silkesblus med krås, en tredje bär spår av småbarnsliv på skjortan. Glada möten, yviga diskussioner. ”När åker du tillbaka till Paris?” ”Hur gick dragningen i morse?” ”Du har väl sett Kastanjemannen på Netflix?” ”Ursäkta, hur får ni ricottan så här fluffig?” 

Också menyn är igenkännbar, trots att den byts ofta. Det är handlaget och idéerna som går igen. Mellanrätternas råvaror pratar klarspråk, ibland bara med en lite annan dialekt. Så är sagda ricotta elegant renons på sötma – som den medföljande jordärtskockan i gengäld står för. En bläckfisk matchas okonventionellt av lena vita bönor (och ett tydligt vitlökssting), och en rivigt besk castelfranco-sallat sparras av tunna skivor söt cara cara-apelsin och pigg pistage. I vinkylarna ryms egensinniga och kul naturligheter. En föredömligt sval blommig beaujolais från Georges Descombes rekommenderas perfekt till en hunkig rillette med vinägerstinn chutney. 

Sommartid är uteserveringen längs denna, en av Vasastans mest krogtäta gatstumpar, full av liv. Och över den del som tillhör Babette vakar tuppen i vit neon, tillverkad i krogens begynnelse, då arbetsnamnet lär ha varit just Tuppen. Kunde den så skulle den gala av stolthet över den spritstinna kladdchokladbit som krasar av socker på likörkonfektvis och möts med en klick avväpnande surgrädde. Liksom över pizzorna på griffeltavlan, alltid två röda och två vita att välja mellan.

Publicerad november 2021