KROGKRITIK: Amass, Köpenhamn
Köpenhamns nya kultkrog: Amass
Nyskapande, egensinnigt och dogmfritt
WHITE PAPER #4: Den redan före öppningen omsusade restaurang Amass i Köpenhamn, med Nomas före detta kökschef Matthew Orlando vid rodret, levererar. Här serveras mat som är dramatiskt enkel, hjärtskärande god och sensationell i sin tekniska precision. Smaker och influenser hämtas ofta långväga från, även om råvarorna kommer från närområdet. Amass har hittat ett helt eget tilltal. Och prisvärdet är i stort sett oslagbart.
Lena Ilkjaer åt och skrev
86 poäng, varav mat 35, service 22
I ett före detta skeppsvarv på en ganska otillgänglig adress lockar Köpenhamns just nu mest intressanta, för att inte tala om prisvärda, restaurangupplevelse. Restaurang Amass drivs av Kalifornienfödde Matthew Orlando som efter fyra år som kökschef på Noma, och innan dess tre år hos Thomas Keller på Per Se, nu startar sin första restaurang i egen regi. Krogen har varit Köpenhamns stora foodie-snackis under hela våren och trots semestertider har det varit fullsatt från öppningsdagen den 17 juli. Det är många, framför allt internationella gäster, som står på kö för att besöka ”the next big thing in Copenhagen” – gärna så fort som möjligt. Efter sju serveringar på den omsusade krogen är jag bedårad, upplyft och övertygad; detta ÄR faktiskt nästa stora stjärna på Köpenhamns kroghimmel. Det är en egensinnig, personlig och framför allt finger-licking good upplevelse att dinera på Amass. Och i förhållande till nivån är en middag här än så länge nästan löjligt prisvärd. Den konstant växlande femrättersmenyn kostar 575 DKK, plus 375 för utvalda viner därtill. Hos Orlando och hans unga, internationella team samsas nyskapande och dogmbefriad gastronomi på absolut toppnivå med avslappnad, engagerad service och spännande dryckesmatchningar i en lokal som (i alla fall utifrån) snarare för tankarna till ruffa Brooklyn-kvarter än pittoreska köpenhamnska. Det tar ungefär en halvtimme med buss från Köpenhamns central att nå ändstationen Refshaleøen, i princip en vändplan i ett ganska anonymt industriområde. Lyckligtvis ligger restaurangen väl synlig från hållplatsen och när vi har klättrat upp för trappan på utsidan av huset och kommer in slås vi av rymden och takhöjden i den 736 kvadratmeter stora lokalen. Vid slutet på nästa trappa, som denna gång för oss nedåt, i det som en gång var verktygsdepå för arbetarna på skeppsvarvet B&W, väntar hovmästaren för att leda oss in bland de glest placerade borden i en miljö som hade domineras lite väl mycket av den sobra svart-vita-grå färgskalan om det inte vore för den gigantiska, färgsprakande grafittimålningen som utgör restaurangens ena vägg. Ett statement så gott som något: Förleds nu inte att tro att du är på finkrog, kära gäst. Attityden går igen hos personalen. Überproffsig och kunnig service, javisst, men hela tiden med ett uppriktigt vänligt leende och en personlig kommentar i bakfickan. Här är det tillåtet att sänka garden mot gästen och helt släppa det stela matsalsprotokolletoch man får intrycket av att varenda servitör har handplockats vid en audition i social kompetens.
Två dagar efter premiären märks inte en tillstymmelse till öppningsförvirring. Allt flyter, för att citera Herakleitos, och Orlando kliver heller inte åter ner i Noma-floden, men visst finns beröringspunkter. Även om Amass förtjänar att bedömas på sina egna premisser går det inte att helt undvika elefanten i rummet. Noma och René Redzepi är ändå Matthew Orlandos senaste gastronomiska fixpunkter, det vore underligt om maten inte bar visst prägel av dem. Det märks framför allt i attityden, den modiga, lite kaxiga och självsäkra förvissningen i att det här är riktigt god mat. Det finns inget trevande eller osäkert – anrättningarna är fullständigt kristallklara. Genomtänkt, lite underfundigt kul, respektlöst och sanslöst gott – och där ser jag de båda restaurangernas främsta gemensamma nämnare. Men om Noma kan jämföras med en ultradistanslöpare, vid det senaste besöket räknade jag till 27 serveringar, så är Amass närmast en sprinter. Pang, pang, pang – här är sex pricksäkra serveringar utan så mycket extra krusiduller – tack för ikväll. Och det är just detta som känns som finkrogarnas framtid. Det är i princip en omöjlighet att gå längre i sporten ”långa avsmakningsmenyer”. 27 rätter är redan på gränsen till vad en normalgäst pallar att ta in, både fysiskt och mentalt. Men tack vare den kreativitet och nyskaparanda som Noma har öppnat dörren för finns det nu både ett gästunderlag och en kunskapsbank att ösa ur – och det har krattat manegen för en rappare och mer snabbfotad restaurangform. Amass är på intet vis en ”Noma light” eftersom varje rätt är blytung vad gäller expertis och smak. Men tack vare att menyn är så kort kan den också förändras kontinuerligt – vilket gör det intressant (och ekonomiskt försvarbart) att som gäst komma tillbaka, inte efter ett år, utan kanske redan nästa vecka. Även om känslan i matlagningen bär drag av Noma så lyckas Amass hitta ett helt eget tilltal. Temat att skapa något nyskapande av till synes enkla, förhållandevis billiga och ibland förbisedda råvaror har krogarna gemensamt. Men på Amass hämtas smaker och influenser ofta långväga från, även om råvarorna kommer från närområdet. I framtiden kommer förhoppningsvis en hel del på menyn från den egna pallkrageodlingen, som är under uppbyggnad utanför restaurangens panoramafönster. Orlandos matlagning är mogen, modig och framför allt; det är så gott att vi vid flera tillfällen får lägga band på oss för att inte slicka tallrikarna. Så är exempelvis fallet med det papperstunna havrechipset som täckts av en snöhög bestående av riven, enbärs- och blåbärspepprad äppelträrökt foie gras. Det är ett makalöst dekadent nötigt fluff vars sista smältande flagor vi girigt försöker fånga på ett föga finkrogsaktigt vis. Det går sådär, och servitrisen kommenterar muntert fingertoppsspåren på serveringsfatet med ett ”roligt att ni gillade det”. Ett annat bravurnummer är den lilla musslelika ”mackan” som inleder kvällen, där de feta bladen från kärleksört fyllts med färska ärtor, glasört, crème fraiche och ärtkräm. Grönt, krispigt och stillsamt gott, där sältan från glasört och umamin i krämen sörjer för en intressant ätupplevelse i flera dimensioner. Ett eko av Noma får vi i de små färskpotatisarna som tillagats sous vide i 72 grader i fyra timmar tillsammans med kamomillblom. Potatisarna är varken kokta eller råa, utan i stadiet mittemellan där krunchet finns kvar men inte den mjöliga, metalliskt råa smaken. Tillagningstekniken känns igen, men smakerna – av gräs, jungfrusmör och kamomill – är nya. Vilket vin kan fungera till detta undrar vän av ordning och det har förstås den dynamiska sommelierduon på Amass listat ut. Givetvis en naturlig, småmousserade chenin blanc från Les Capriades som lyfter och plockar upp den gräsiga örtigheten och den halvråa potatisens sötmandeltoner. En mästarmatch.
Brödserveringen är lika skenbart enkel som den är elaborerad. Den platta brödkakan görs på kokt potatis som vacuumpackats och mognat/jäst i 72 timmar i rumstemperatur innan den i krossad form får utgöra ryggraden i ett flatbröd där den sällskapar med yoghurt och precis så mycket mjöl att degen håller ihop. Brödkakan grillas à la minute och serveras som en del i menyn tillsammans med en sanslöst smaskig röra på hemsyrad crème fraiche som rörts med rödbetsblad, mangold, schalottenlök och svartpeppar. Den lätt bittra och kryddiga röran ger det sötsyrliga brödet en spark i rätt riktning och aligotén som serveras till och accentuerar lökbettet är ytterligare ett exempel på graden av sommelierteamets fingertoppskänsla. Värt att nämnas är även att kvällens vinmeny går under temat ”naturvin på jeroboam” och de gigantiska flaskorna gör förstås också sitt till för att lyfta matsalsarbetet. Vinterportlak och ramslöksblom ramar in den lilla tartaren på (väldigt) hängmörat kött. Det är smakrikt, perfekt tempererat och balanserar tillsammans med såsen som gjorts på det smälta fettet precis på rätt sida av gränsen till överhängt. De pigga ramslöksbären lyfter rätten och det gör även kvällens mest otippade vinkombo där det karaktärsfulla rosévinet Winifred från kaxiga österrikiska naturvinsproducenten Gut Oggau visar sig vara den perfekta partnern. Som huvudrätt får vi två serveringar, där det är min innerliga förhoppning att den första kommer att skrivas in i historieböckerna som något av det godaste som serverats på restaurang. Mitt på tallriken tronar en ensam, hel morot i en pöl av orange sås, flankerad av två fint brynta bitar lammbringa. Det är inte värst vidare vackert, men vem bryr sig efter den första tuggan när morotssötman smälter samman med den smöriga såsen, en extremt välavvägd antydan av lavendel och ett till perfektion ångat och sedan stekt lamm med sin knäckiga, karamelliserade yta. Enkelt, hjärtskärande gott och sensationellt i teknisk precision. Den smältande möra lammtunga som följer upp och serveras med beska örter och omogna svarta vinbär – är en nog så fin rätt, men efter bringan spelar den ohjälpligt andra fiolen.
Menyns avslutning är en glass på majs, kombinerad med shortbread, hallon och oregano. Efter kavalkaden av topprätter är det nästan skönt att köket här visar upp en liten blotta. För visst fungerar kombinationen i munnen och i teorin – där majsglassen lägger sig som en dov botten mot hallonens pigga syra och oreganons örtighet. Men efter ett par skedar står en sak tydligt; majs i glassform kommer aldrig att bli en kioskvältare, och intrycket dras ner av en lite fadd, ostig känsla. Men tack och lov kommer ännu en söt kick tillsammans med det V60-tillredda Kenya-kaffet; små smöriga minimuffins som serveras med en galet god rabarberkompott som möter syran i kaffet.
Så rätt tänkt – ända in i kaklet. ■
Amass: Refshalevej 153, 1432 Copenhagen, Danmark Tel +45 4358 4330 www.amassrestaurant.com Menyer på 5 rätter för 575 DKK eller ”extended menu” för 750 DKK. Vinpaket 375 DKK respektive 575 DKK.
Mer långläsning hittar du här: