WHITE PAPER: Make russian food great again
LÅNGLÄSNING: Bakom handelskrig och importstopp pågår en ny revolution i Ryssland – på livsmedelsfronten där både bönder och krogar satsar på lokalt och ekologiskt. Text & foto: Ann-Helene Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
”MAN FÅR INTE FOTOGRAFERA HÄR!” Kvinnan som precis har klatjofsat upp min kålröra på tallrikenryter strängt åt mig. Jag tror först att den stränga ”mattanten” är ett skämt och en del av den sovjetnostalgiska atmosfären som råder på snabbmatskedjan Mu-Mu och kanske är det så. Eller kanske är det på riktigt. Jag blir inte riktigt klok på det. Pannkakor, pelmeni, borsjtj, biff stroganoff, saltgurkor, smetana – alla klassiska rysk rätter verkar rymmas i Mu-Mu-kedjans rostfria kantiner – och även en hel del moderna inslag som sushi och asiatiska nudlar. Kedjan startade strax efter Sovjetunionens fall, och har blivit populär, inte minst bland turister. Den finns nu på ett 40-tal olika ställen i Moskva. Det är inte så konstigt, för här kan man välja säkra kort från det ryska köket som är hyfsat vällagade, framför allt till de låga priserna. Kedjan ingår i Andreij Dellos krogimperium, där överdådiga Café Pushkin är den mest kända. Också det en hyllning till det ryska köket, men då mer som det såg ut före revolutionen.
MU-MU SPELAR PÅ VÅRA FÖRDOMAR om rysk mat och det är svårt att veta om det är med glimten i ögat eller inte, men det är samtidigt en sann bild. Vi stöter på den lite då och då, på bussfiket halvvägs mellan Kaluga och Moskva där vi äter piroger med obestämbart innehåll och hibiskus-te, serverat av bastanta kvinnor i serveringsuniform och hätta. Och vid frukostens orange plastbrickor med ljumma pannkakor och kondenserad mjölk på det före detta sovjetiska, lätt nergångna kurhotellet, tio mil utanför Moskva. En kollega rapporterar om sin middag i kolgruvestaden Vorkuta vid Uralbergen, även känd för ett av de värsta Gulaglägren. Hans middag bestod av ”sallad på riven morot mosad med obestämbar ost, ljummen köttröra med kalla stekta potatisar och till det ett glas tomatjuice. Av servitrisen fick jag till efterrätt en kola av märket Korova för att hon var lite extra snäll.” Ungefär samtidigt som den ljumma köttröran anländer till min kollega, står en annan servitris 100 mil söderut, närmare bestämt vid vårt bord i Moskva, och svetsar ytan på en marshmallow-glass av antonovka-äpplen och – svanlever. Det är samma teknik som glace au four, ytan blir karamelliserad av gasbrännaren, samtidigt som innandömet behåller sin kalla och glassliknande konsistens. Till serveras en träsked med marmelad på björksav. Vi befinner oss på White Rabbit, rankad som nummer 15 på World’s 50 Best Restaurants. Sofforna är mjuka, loungemusiken pulserar, människorna runt omkring oss är vackra och i fönstren blandas krogens ljusglitter med det ständigt pumpande ljusspelet som pågår ute på gatorna. Moskva måste ligga tvåa i neon-ligan efter Las Vegas. Nere på gatorna lär det finnas världens största flotta av Mercedes Benz 600-serie. Lyxbilen anses inte bara vara en indikator på att det finns väldigt rika människor, utan också på stora ekonomiska och sociala klyftor.
I Ryssland definieras cirka 13 procent, eller drygt 19 miljoner, av befolkningen som fattiga. Men de finns inte här – där vi blickar ut över en av Stalins ”Sju Systrar”, de Mordorliknande skrytbyggena. Och trots att svanlevern är förföriskt god så fladdrar tankarna iväg till flamingotungor och Romarrikets sista dagar. Det finns något slösande, luxuöst över den vita kaninens restaurang, men man har absolut inte gått i en annan stereotypfälla när det gäller rysk mat – kaviar & champagneträsket. Här serveras den svarta kaviaren på en bit vedugnsbakad, lätt rökt vitkål och i sällskap av kaviar från lax och – gädda! Känns som typiskt nyryskt.
”När jag började resa utomlands frågade alla om det ryska köket och vad det egentligen var och jag visste egentligen inte heller. Det var en massa stereotyper bara som borsjtj, pelmenis, vodka och kaviar”, säger Vladimir Muhkin. Han är kökschef på White Rabbit och konstnärlig ledare för hela White Rabbit Family, koncernen som på bara åtta år har växt till cirka 25 krogar och som anses vara en av de mest lönsamma kedjorna. Det har varit svårt att få till en intervju. Det är många som sliter och drar i honom. Under vårt korta möte denna fredagsförmiddag ringer det och plingar in meddelanden hela tiden i hans telefon, plus att sous-chefen avbryter för att reda ut några saker titt som tätt. Vladimir Muhkin är trött, men ber artigt om ursäkt för de ständiga avbrotten. Tillsammans med tvillingarna Berezutskij (se separat artikel) är han utan tvekan en av frontfigurerna för det nyryska köket. Men han vet också att det inte var särskilt länge sedan som kockarna inte hade råd med hans snygga mohairrock, som hans farmor och farfar som också var kockar.
”Det var ett dåligt jobb med låg status och också en hemsk tid där allt skulle kontrolleras, även matlagningen. Min farmor grät när hon inte fick ändra i ett recept.”
Det han syftar på är ”Boken om smaklig och hälsosam mat” – statens gastronomiska kanon – som innehöll de tillåtna recept som Sovjetunionens kockar skulle laga. Förordet skrevs av Stalin själv. När något folkslag hamnade i onåd, som judar och kalmucker, rensades deras recept ut. När Stalin dog 1953 rensades även han ut ur boken, i alla fall hans citat.
”Allt det där ändrades under 1990-talet, men det fanns länge kvar i våra huvuden och nu är vi en ny våg av kockar.”
I SAMBAND MED SOVJETUNIONENS kollaps 1991, kapsejsade också jordbruket och livsmedelsmarknaden. In vällde importmaten, som togs emot med öppna armar eftersom man visste att allt från Väst var mycket bättre än det man själv hade. Det där syns fortfarande mycket tydligt i Moskvas stadsbild – de franska caféerna, de italienska och asiatiska restaurangerna, de amerikanska och brittiska inslagen på menyerna – vi skulle kunna vara i vilken europeisk större stad som helst. Men även om det fortfarande finns mycket internationella influenser, matvaror och krogar, så har flera tongivande ryska kockar börjat intressera sig för sitt eget arv. En bidragande orsak till det hittar vi återigen i politiken. En annan Vladimir, med efternamnet Putin, vars farfar var kock hos både Lenins fru och hos Stalin, är orsaken. För tretton år sedan bestämde sig Ryssland för att satsa på sitt eget jordbruk, bli mindre beroende av export och mer självförsörjande. Den politiska konflikten med EU har ytterligare snabbat upp processen. När EU införde ekonomiska sanktioner mot Ryssland på grund av annekteringen av Krim, svarade Ryssland med importstopp på vissa livsmedel. Jag frågar Vladimir Muhkin hur allt det här har påverkat honom som kock. ”Förr tänkte jag aldrig på vem som odlade tomaterna eller varifrån köttet kom, nu måste jag ta reda på hur det odlas och hur det föds upp. Jag måste planera inför varje säsong. Förr visste jag inget om bönder, nu vet jag vad de heter och det är detta som är framtiden!”
MEN ALLT ÄR INTE EN FRÅGA om storpolitik, det finns också ett växande intresse bland konsumenterna för ekologisk, närodlad och hälsosam mat. I botten handlar det om att upprätta ett förtroende för maten och producenterna, ett förtroende som är rätt tilltufsat efter mycket fusk. Det här märks inte bara i storstäderna där ”eko” och ”naturligt” är återkommande i reklamen. Det märks även på landsbygden. ”För mina kunder är det till exempel viktigt att djuret går fritt och jag säger att det går bra att komma hit och titta! Det är bara tio mil från Moskva”, säger Oleg Pokrovskij.
Om Vladimir Muhkin hör till den nya tidens kockar, så är Oleg Pokrovskij i byn Novoselski, tio mil utanför Moskva, en av de nya bönderna. Ryskt lantbruk består antingen av gigantiska företag som brukar tusentals hektar och står för 53 procent av maten, eller 17,5 miljoner mycket små bakgårdsbönder som i genomsnitt brukar mindre än ett halvt hektar men ändå lyckas producera 35 procent av maten. Cirka 13 procent av maten kommer från nya och med ryska mått mätt mindre gårdar som Oleg Pokrovskijs, som är drygt 40 hektar. Flera av de nya bönderna kommer från andra branscher. Oleg har tjänat sina pengar på it, men alltid varit intresserad av djur och har fina barndomsminnen från en kolchos i Ukraina där hans farmor var chef. I en vacker dalgång, med dammar som bävern har dämt upp i vattendraget, har han skapat ett litet paradis med ankor, gäss, getter, fasaner, angolahöns, ungerska ullgrisar, strutsar och en mängd andra djur. Han kunde inget om lantbruk, men han har lärt sig genom vänner, grannar, internet och böcker.
”Och så genom erfarenhet och misstag, man lär sig mycket av misstagen.” Han ställer fram sin utmärkta leverpastej på angolahöna och skär upp några skivor av den rökta korven från ullgrisarna. Han säljer sina matvaror i specialbutiker i Moskva och även lokalt, bland annat till företaget Mark & Lev, vars restaurang och matmarknader enbart jobbar med lokal mat.
”Alla dessa människor som handlar mat i Moskva innan de åker ut till sin datja på landet, mat som ingen vet hur den har producerats eller varifrån i världen den kommer. Vi försöker vända strömmen så att folk handlar sin mat här och tar med sig till Moskva i stället”, säger Alexander Goncharov, advokat som jobbar inom fastighetsbranschen och ägare till Mark & Lev. Han berättar att deras satsning fick stor uppmärksamhet i media. Journalisterna undrade om det verkligen gick att laga intressant mat på lokala råvaror och om de där bönderna verkligen fanns på riktigt. Oleg säljer också till ett annat företag som jobbar med lokal mat och som fått mycket publicitet, nämligen LavkaLavka. Företaget har både försäljning på nätet, några butiker och restauranger.
DET ÄR LITE MÄRKLIGT ATT RYSSLAND under lång tid lämnade maten åt sitt öde när man verkar ha vårdat mycket av sin övriga kultur. När vi en söndag i oktober besöker Jasnaja Poljana, gården där Leo Tolstoj en gång bodde och som nu är statligt museum, möts vi av tusentals människor. Vårt eget Mårbacka lär dra 20 000 personer, under ett helt år! Ilja Tolstoj, som är barnbarns-barnbarn till Leo, vill kombinera de två kulturyttringarna. Tillsammans med det svenska investeringsbolaget Across Invest, ska han nu bygga ett varumärke kring Jasnaja Poljana för frukt och bärdrycker. Först ut är en äppelmust från gårdens äppelodling. Ilja Tolstoj tröttnade både på att vara tv-producent och på att se alla äpplen som låg och ruttnade i den stora trädgården.
”Under 200 år har man haft absolut ingenting alls i jorden så det är absolut ekologiskt. Jag tror det här är framtiden”, säger Ilja Tolstoj. Han är inte ensam om att tro det. Ryssland har förbjudit GMO, tagit fram en egen lagstiftning för eko och uttryckt enorma ambitioner när det gäller den ekologiska exporten. Efter att man på kort tid blivit världens största veteexportör, vill man nu högre upp i värdekedjan.
”Organic is not a business, it is a philosophy”, säger Edvard Pochivalin på Ekoferma Djersi i Kaluga, 25 mil från Moskva.
Och man får nog anse att de lever upp till detta, Edvard och hans två släktingar Anton Gudov och Elvira Gudova. De vill inte bara göra något meningsfullt och gott efter att ha jobbat inom fastighets- och finansmarknaden, de vill också göra det rätt. Projektet är svindlande. De bokstavligen röjer ny mark, har låtit anlägga väg, dra fram vatten och el. De nöjer sig inte enbart med att bygga upp en, utan fem ekologiska mjölkgårdar med jerseykor (därav namnet på gården), anlägga vackra permakulturodlingar i blomstermönster, såga sitt eget virke, bygga utbildningslokaler för vad de hoppas ska bli Rysslands centrum för eko, restaurera en fallfärdig kyrka och ett före detta mentalsjukhus för ett boende för föräldralösa barn och äldre!
Det är lätt att tro att Ekoferma Djersi tar sig vatten över huvudet, men deras ostar som produceras i det nybyggda ysteriet är milt sagt imponerande. Trion må ha ett stråk av skön naivitet i sin satsning, men de vet vad som är kvalitet.
Vi slutar som vi började, med snabbmat. Miratorg är på många sätt Ekoferma Djersis motsats. Vi äter på deras Burgers & Fries, en premiumkedja för burgare och köttbitar, inrymda i deras butiker. Pommes fritten verkar vara enligt rysk standard, bleksladdrig, men köttet är fantastiskt bra! Miratorg är Rysslands största köttföretag med världens största besättning av angus, cirka 600 000, vilket är fler än alla kor i Sverige. De bygger Europas största svinslakteri som kan slakta 4,5 miljoner grisar (Sverige slaktar totalt 2,5 miljoner grisar)osv. osv. Om man tror att det bara är USA som har bredaxlade jordbruksföretag, då tror man fel. Men även för Miratorg är miljö, hälsa och kvalitet viktiga försäljningsargument.
”Vi har gott om mark och rent vatten i Ryssland, vi använder inte GMO och hormoner och mycket mindre konstgödning än Kina – allt det där är viktiga argument för oss, särskilt om man jämför oss med USA”, säger Dimitri Sergejev, kommunikationschef för Miratorg. Miratorg räknar med att sanktionerna kommer att försvinna och då tänker de vara beredda på världsmarknaden. Ryssland håller på att spänna livsmedelsmusklerna ordentligt. ■
Prenumerera på White PAPER HÄR