Fabriken Furillen

På den långa smala bron från huvudön mot Furillen smalnar fokus. Tankarna samlas. Det är som förtexterna till en bra thriller. Vi lämnar en ö för en ö. Vem ska dö? Efter bron en trång väg genom ett brutalt månlandskap mot själva crescendot, i dalen mot havet ligger den gamla kalkfabriken. Rå, hård och vacker. Fabriken Furillen är inte ett hotell man lojt ramlar över på en bokningssajt. Det är ett val och en förväntan. Det är också en historia om entreprenörskap som heter duga. Egentligen heter han Johan. Fotografen som kom och såg ett landskap som gjort för att fångas på bild, decennier före Instagram. Johan köper den gamla fabriken och börjar en lång och mödosam resa genom logistik och juridik för att förverkliga ett av Sveriges mest udda hotell. Rå industriell estetik, men här är det inte en daterad trend utan själva ursprunget. Allt är betong och sten. Det är så många nyanser av grått att Christian Gray hade blivit grön av avund. Rummen är enkla men bekväma. Badrummet kanske väl brutalistiskt med sin kasernaktiga stil. Själva toalettstolen är modell Kronobergshäktet. Men allt stämmer fint in i en stil som sömlöst smälter samman med det karga landskapet. Kulinariskt vet man aldrig var man landar på Fabriken. Vissa år är det toppklass i restaurangen, andra år fumliga fiaskon, men frullen på Furillen är i alla fall alltid habil och avnjutes bäst på ett grått lammskinn med ryggen mot betongen och huvudet mot havet.

Publicerad december 2018