
Att kliva in på Paname är som att traska rakt in i en parisisk feelgood-film. Här är kocken och servitrisen som slänger käft ”en français” över bardisken. Här är grodlåren, omeletten, sniglarna och choucrouten, tillagade i det minimala köket. Här är rödvin i rejäla glas och ett stadigt stigande sorl i takt med att mörkret faller utanför fönstren. När servitören tar farväl med en teatralisk slängpuss är även det i sin ordning – det här är en film man gärna är med i.