WHITE PAPER #3: Det nya parisiska köket stavas néobistro
WHITE PAPER #4: Det händer långt bortom lyxkvarteren. Och det puttrar rejält i grytorna, när en ny generation kockar definierar om det franska köket i riktning mot avspänt och roligt, ansvarsfullt och grönt. I de lite bortglömda kvarteren i nordöstra Paris tycks grogrunden extra gynnsam. Och det är nu, innan det nya helt trängt undan det gamla, när hållbara supertrendiga néobistroer ligger vägg i vägg med dammiga copyshops och osorterade järnaffärer, som kvarteren är som charmigast.
Text: Ebba Svennung
Upptejpat i fönstret en liggande A4 med krogens namn; Abri, skrivet med ganska så små bokstäver. Man måste gå nära för att kunna läsa, och konstatera att det måste vara här. Men kan det verkligen vara här? Jodå, Abri är typexemplet på ett ställe det skrivs och pratas mycket om just nu i Paris. En ny generation kockar – och en ny generation gäster – håller andra saker högt än specialritade möbler för handväskor och obligatoriska sjötungor på menyn. Man söker sig till ställen där man kan vara sig själv och må bra, där man lagar mat och serverar vin som producerats med varligare händer av människor som tänker längre än tallrikskanten räcker. Ställen dit gästerna kommer för att överraskas snarare än imponeras och där stjärnor rent ut sagt känns omodernt. De här krogarna kallas i Frankrike för néobistroer och de växer som svampar ur jorden just nu i Paris. I de länge förbisedda kvarteren i nordöst tycks grogrunden extra gynnsam. Och det är nu, innan det nya helt trängt undan det gamla, som kvarteren är som charmigast. Just pyttelilla kantinliknande Abri har förutom néobistro också fått epitetet ”restaurandwicherie gastronomique”, vilket är ännu ett uttryck för den avslappnade inställning till mat som nu vinner terräng. Ett litet hål i väggen som har smörgåsar som specialitet, hur kul kan det bli? Väldigt, om mackorna breds av en kock med ett förflutet hos såväl Robuchon som på tvåstjärnan Taillevent. Nej, Katsuaki Okiyamas flervåningssmörgåsar är inte vilka som helst. Hans tonkatsu, den krispigt panerade fläskschnitzeln med syrad kål, omelett och husets hemliga sojamix är helt klart en macka att instagramma hem om.
Abri ligger strax norr om rue Lafayette, en av de många gator som Baron Haussmann på uppdrag av Napoleon III vid mitten av 1800-talet ritade in på Pariskartan då staden skulle göra upp med sitt gamla lortiga förflutna. Otaliga hus jämnades med marken för att ge plats åt breda boulevarders luft och ljus. Det var också vid den här tiden som Paris vidgades rent officiellt och systemet med de 20 arrondissementen skapades. De sista siffrorna i postnumret skvallrar om vad som ligger var. Det första arrondissementet hittas ganska precis mitt i kartan, och de övriga följer efter i en kanelbulleformad spiral medsols. Lilla coola Abri, strax norr om Rue Lafayette och söder om Gare du Nord, ligger med andra ord precis på gränsen mellan 9:e och 10:e.
Gare du Nord – eller kanske snarare något av caféerna mittemot – har sedan länge utgjort många nordbors allra första möte med Kontinenten. På Strindbergs och Carl Larssons tid tog det ungefär en vecka med tåg och båt för oss att komma fram, medan 80-talets horder av tågluffare, skrynkliga och nymornade mötte livet här efter ett skakigt dygn ombord. Av klev de alla i en helt annan värld. Kvarteren kring Gare du Nord ansågs länge höra till Paris mer tvivelaktiga, så för många blev det just bara en café crème och sen fort iväg. Idag är det annorlunda. Visserligen tar få numera tåget till Paris, men det är ändå vid Gare du Nord många kliver av – om så bara för att byta till métron. Pendeltåget, RER:en, från Charles de Gaulle-flygplatsen stannar nämligen här. Och idag finns goda skäl att bli kvar en stund i kvarteren. För vid sidan av de breda boulevarderna finns här otaliga smågator kantade av trista copyshops, alldagliga caféer, omoderna skinnaffärer och trötta crêperier sympatiskt uppblandade med trendiga designerbutiker, coola naturvinhandlare, trevliga boklådor, helekologiska mataffärer och små medvetna néobistroer som låter höra tala om sig. Några kvarter söderut, på rue des Petites Écuries, ligger en till. Vivant Table är lika litet som Abri men har lika stort buzz, om inte större. Det skulle kunna vara den forna fågelaffärens vackra väggkakel, det skulle också kunna vara Pierre Jancous farliga tatueringar – eller hans gulliga framtandsglugg – som drar det trendiga klientel som slåss om de få platserna. Men de flesta säger sig nog komma för Jancous rena kök baserat på enkla råvaror som fått sig en elegant japansk touche. Eller för vinkällaren med sina många naturliga etiketter. Vägg i vägg ligger Vivant Cave för den som föredrar att köpa med sig vinet hem, eller snarare är sugen på hans enklare italienska mammamat.
Att Paris blir allt grönare märks på flera sätt. Bland annat på lånecyklarna som tycks öka i antal för varje gång man kommer. Sedan drygt ett år tillbaka har de dessutom kompletterats av elbilar som när de inte skrämmer slag på folk genom att ljudlöst dyka upp bakom hörnen, står på laddning i sina parkeringsfickor. Cour Cadet är ett annat tecken på att Paris går åt grönt. Vid den oansenliga bakgården som hittas bakom grönsaksståndet på söta lilla rue Cadet bodde en gång Louis XV trädgårdsmästare, något som La ville de Paris tagit fasta på i det mobila projektet Jardinière pédagogique, ett led i att utforska och bevara stans biologiska mångfald. Den lilla pallkragsodlingen ser inte mycket ut för världen, men utgör ändå ett slags oas. Vid slutet av samma gata ligger områdets mest exklusiva chocolatier, À la Mère de Famille där diskar, kassalucka och stjärngolv är intakta från 1761. Bland många kakaostinna skönheter, säljs här också karameller och de rombformade mandelkakor som kallas calissons. Men missa framför allt inte deras pâte à tartiner, ett måste för den som har den minsta fäbless för Nutella. Att köa för bord är sällan kul, men att sälla sig till övriga i fållan vid 7 rue du Faubourg Montmartre är absolut värt det. Restaurang Chartier har bara haft fyra ägare sedan 1896, vilket förstås bidragit till att det i stort förblivit vad det var. Ett gigantiskt brasserie där servitörerna laddar silverbrickorna med tio, tolv tallrikar åt gången, närmast kastar fram dem, räknar ihop notan på bordsduken och vänder upp stolarna på borden innan man hunnit torka sig om munnen. Deras pavé de rumsteack hör i sanningens namn till de segare – men även billigare, vilket också varit mottot sedan starten då restaurangen i första hand tjänade kvarterets arbetare. Än idag finns de numrerade lådor kvar där var och ens personliga servett förvarades.
Det finns 20 lika vackra som svårfunna passager i Paris, alla ligger de norr om Seine och tre av dem just i de här kvarteren; Passage Verdeau, Passage Jouffroy och Passage des Panoramas. Med början vid 31 Rue de Faubourg Montmartre och slut vid 10 rue Saint Marc utgör de tillsammans en promenad på 348 meter under tak. När de byggdes under första hälften av 1800-talet var passagerna ett slags första generationens gallerior. Textilindustrin blomstrade och behovet av exponeringsyta för att locka konsumenter var skriande. I passagerna kunde man shoppa, ta en kaffe eller äta en bit mat undan regn och rusk och rännstenens söl. Här fick man dessutom lov att röka, vilket var förbjudet utomhus (det var det för övrigt även i Stockholm runt sekelskiftet 17/1800). Ljuset som silas genom de järnskodda glastaken ger dessa minivärldar med sina bedagade antikhandlare, filatelister, frisersalonger och bistroer, en helt speciell inramning som så sakteliga nu även tas i anspråk av exklusiva klädaffärer och stilrena trendkök. På rue Richer, snett emot Folies Bergère, ligger Autour d’un Verre. Den som söker sig till adressen utanför öppettid, riskerar att inte återvända. Fasaden är skabbig och fönstersmygen framför den neddragna ståljalusin pryds av sorgliga tomma vinflaskor – som dock får den som intresserar sig för naturvin att gå igång. Och kvällstid strålar värmen emot en härifrån. Gästerna trängs på tätt ställda stolar och griffeltavlan går ur hand i hand högt över huvudena i den skönt stökiga lokalen. Att inte slå sig i slang med bordsgrannen är nästan omöjligt, det kan gott hända att man delar med sig lite av någon robust lantlig rätt också. Många av Paris allra namnkunnigaste brasserier ingår numera i restauranggruppen Esprit Brasserie. Till mångas förfäran tillhör även högborgar som La Coupole och Balzar kedjan som över nästan hela linjen nu serverar en homogen röra av seg steak och maskinskuren frites. Brasserie Flo som ligger just här i 10:e är tyvärr inget undantag. Men miljön kan ingen ta ifrån dem. Mindre fin i kanten är då Chez Jeannette, en högst oansenlig liten restaurang och bar i samma kvarter. Här kan man gott ta en bavette eller en salade Niçoise på färsk tonfisk, men kanske ännu hellre sitta med en kaffe eller aperitif och se på folk. Tvärsöver gatan exempelvis ses kunderna trängas bland korvar, ostar, viner, bröd och bakverk hos Julhès, kvarterets flottaste delikatesshandlare som symptomatiskt ligger vägg i vägg med en fullständigt osorterad järnaffär.
Strax norr om Place de la République, upp mot Canal Saint-Martin har gentrifieringen gått längre. Här byts de gamla småhandlarna i allt snabbare takt ut mot trendiga inredningsbutiker och chica eller streetiga klädaffärer. I ena hörnet av rue de Marseille ligger bageriet Du Pain et des Idées som med sitt målade glastak och sina gamla speglar är en dröm i parisisk 1800-talsnostalgi. På Christophe Vasseurs marmorbänk trängs knotiga levainbröd med russinsnurror stora som varmrättstallrikar och des chaussons de pommes väl värda att köa långt ut på gatan för. I andra änden av rue de Marseille, precis vid kanalen hittas Chez Prune, ett café till synes likt alla andra men med bra mycket mer attityd. Och bara ett kvarter uppströms ligger Le Verre Volé. Med sina väggar bokstavligt talat tapetserade med vinflaskor har adressen sedan länge dragit sin publik, törstig på biodynamik. Då man för några år sedan slog upp några udda bord och stolar och började servera rustikenkelt raffinerade rätter cementerades också det hungriga gästflödet. Canal Saint-Martin, byggd i början av 1800-talet för att förse innerstadsborna med förnödenheter, är ungefär fyra kilometer lång, och knappt hälften av den ligger under jord. Det går att hoppa på en båt uppe vid Parc de la Villette och låta sig slussas genom kanalen, vinka till de många picknickörerna längs kajerna, och kliva i land vid La Bastille. Landkrabbor föredrar nog Marché Richard Lenoir (längs med boulevard Richard Lenoir) som utgör kanalens förlängning ovan jord. Marknaden som även kallas Marché Bastille är en av Paris största – och bästa – matmarknader, och rymmer också kläder och prylar.
På andra sidan Canal Saint-Martin vid avenue Parmentier ligger Le Chateaubriand, just nu rankad 18:e bästa krog i världen av The World’s 50 Best Restaurants. Visserligen har Inaki Aizpitartes omsusade adress sjunkit några pinnhål på listan de senaste åren, som bäst har den legat på nionde plats, men i Frankrike ser han sig ändå bara klådd av Alain Passard och hans L’Arpège. Le Chateaubriand är själva sinnebilden för en néobistro – genren som med sitt friare, grönare tänk vänder upp och ner på Paris krogkarta. Inaki Aizpitarte tog över den gamla bistron 2006 och behöll alltifrån de välvda versalerna på dörren till träböjstolarna, de enkla borden och det gråspräckliga 50-talsgolvet. Personalen är ung, cool och påläst – killarna bär inte sällan skägg, och tjejerna kan gott och väl ses servera i blommig puffärmsblus och kortkorta avklippta jeans. Det är så långt ifrån fine dining man kan komma. Ur köket, som inte är större än en korvmoj, strömmar Aizpitartes rena experimentella rätter. Det kan vara en ceviche som dricks ur plåtkopp, oskalade gråräkor med pulveriserad tamarind, underbara små bitar glasig torsk med vit sparris, ljummen pilpil-majonnäs och ängssyra, dikalv med drivor av riven rå broccoli, en citronsorbet med saltad färsk gurka och torkad och riven wakame-alg... och några kommer helt säkert enkom för Inakis tocino del cielo (”en bit av himlen”); en enkel macaron som med hjälp av en klutt lim gjort på socker och beurre salé balanserar en karamelliserad äggula som formligen exploderar i munnen (lyckligtvis finns den nästan alltid på den annars dagligen utbytta avsmakningsmenyn). Ändå kommer inte alla i första hand för maten. Utan för vinet. Det är inte svårt att spotta vinskribenterna, här för att utforska de kreativa sommelierernas senaste import av amforalagrade naturviner från Georgien. Till exempel. Nästan vägg i vägg ligger Le Chateaubriands bakficka. Eller framficka kanske man borde kalla Le Dauphin som tvärtemot moderkrogen är en helt modern liten låda, från golv till tak klädd i vitaste carrara vald av holländska arkitekten Rem Koolhaas. Maten har samma anslag som på Le Chateaubriand, men här finns också en à la carte och i lunchtid en prisvärd trerätters. Mellan de två adresserna låg tills helt nyligen en frisersalong. Nu tar Inaki Aizpitarte över lokalen och transformerar den så sakteliga till en vinbutik. Och kanske lagar han några rätter för take away at sälja där också. Men ytterligare expanderingsplaner har Inaki inte trots att propåerna haglar. Nästan lika välrenommerade kocken Delphine Zampetti, tillika Inaki Aizpitartes flickvän, går sin egen väg hon med. Förra året lämnade hon köket på Le Verre Volé vid kanalen (se ovan) och tog istället över en gammal chevaline vid Place Voltaire och gjorde ett, just det, sandwicherie av det. Ett gyllene hästhuvud tronar ännu över entrén till den minimala lokalen där 50-talet dröjer kvar, men numera är det sallader, tarter och mackor snarare än hästkött som säljs över disken. Platserna är så få på CheZaline att det nästan är omöjligt att få bord, men en makrillsmacka med rödkålsgucka eller en bit av vad som måste vara stans godaste tortilla är förstås lätt att ta med. Inte så väldigt långt härifrån på Rue de Cotte, ligger för många svenskar kända bistron La Gazzetta med Petter Nilsson vid spisen. Också Petter har en förkärlek för att arbeta hållbart. Han hjälper gärna de enklaste råvaror att tala för sig själva – eller tillsammans i nyskapande dagligen varierade kombinationer och är med andra ord en ganska typisk néobistrokrögare, nyligen dessutom listad av Libérations månadsmagasin Next som en av Paris mest intressanta ”pop chefs”.
Att många gäster genom de nya krogarna fått upp ögonen för en mer småskalig råvaruproduktion har parallellt utökat Paris utbud av helekologiska mataffärer. I ett försök att dessutom göra priserna på hållbart producerade varor mer attraktiva för fler, har några eldsjälar nyligen öppnat ett litet kluster av butiker under det gemensamma namnet Terroirs d’Avenir (framtidens terroir) på lilla rue du Nil i Sentier. De unga handlarna köper sina råvaror direkt från noga utvalda odlare och säljer dem vidare utan påslag av alltför många mellanhänder. Frukt och grönt, svamp, gröna blad (som nässlor i säsong) och underbar fromage frais i både släta och bonniga varianter hittas på ena sidan av den smala gatan. Mittemot, en slaktar- och en fiskbutik (som gärna styckar japanskt om man så vill) och några dörrar bort ett lika hållbart kaffehus, l’Arbre à Café. Vid slutet av gatan ligger ohemult populära bistron Frenchie, döpt efter smeknamnet som Jamie Oliver gav Frenchies krögare Gregory Marchand, när denne jobbade på Fifteen i London. På rue du Nil kan såväl krögare som vanligt folk känna att de kommer lite närmre de som odlar de grödor och föder upp de djur som så småningom hamnar på deras tallrikar, något de tycks ha saknat. En innovativ vinbutik skulle göra foodiegatan komplett. Sådana finns det förvisso gott om på andra håll i stan. Ändå ses ännu naturvinsintresserade unga krögare vallfärda till restaurang Le Baratin i Belleville för den typen av inspiration. Där har Philippe Pinoteau matchat biodynamiska viner med Raquel Carenas stadiga traditionella franska kök i bortåt 30 år vid det här laget. Och det är kanske så det blir som bäst. När de gamla möter de unga, och det gamla det nya. När gamla kunskaper blir modernt hanterade. När rangliga bistrobord är lika eftersträvansvärda som dem med vita dukar. Och när en macka kan bli lika het som någonsin en åttarätters. Det bästa av två världar. Som i nordöstra Paris just nu. ■
Ebba Svennung Efter många år på tidningen Gourmet blev Ebba Svennung frilansredaktör. Hon har arbetat med White Guide sedan starten 2005 och just nu är hon mitt uppe i redaktionsarbetet för svt:s Historieätarna som har nypremiär 2014. Ebba tycker mycket om Frankrike, men har alltid skyndat sig förbi Paris. Tills nu.
Detta är utkast ur White PAPER #4.
Mer Parisläsning: KROGKRITIK: L’Astrance, Paris WHITE PAPER #6: Porträtt: Pascal Barbot, L'Astrance, Paris