WHITE PAPER: Vår västerländska matkultur har ingen plats för havets geléklumpar, medan maneter betraktas som en delikatess på olika håll i Asien. Men i takt med att havets resurser minskar kan vi få anledning att ompröva vårt avståndstagande – och helt enkelt fiska längre ner i näringskedjan efter framtidens marina mat.

Text: Linda Dahl Foto: Anders Wieslander

Vi har precis satt oss vid vårt bord på Noma och medan vi väntar på vår första anrättning sneglar vi på bordsgrannens tallrik. Där ligger en snorliknande, dallrig lös klump. Mitt sällskap mumlar nervöst, ”det här kommer jag nog inte att fixa”. Både den traditionellt folkliga och mediala bilden av maneter har mer eller mindre varit skräckinjagande och kan närmast jämföras med den inledande trailern till b-skräckfilmen ”The Blob” från 1959. Steve McQueens vettskrämda blick ackompanjeras av en dramatisk speakerröst som basunerar ut budskapet, ”It’s indestructable, it’s indescribable, nothing can stop it”. En hög ofarliga blåmaneter uppspolade på en strand kan onekligen se ut som en sladdrig, sönderskjuten alien.

Många forskare trodde länge att maneterna inte ens hade någon plats i näringskedjan, och visst kan maneter orsaka både ekologiska och ekonomiska problem för oss alla. När havet ibland förvandlas till en gigantisk jell-o av manetstim skadas allt från fiskodlingar, fisknät och kylsystem i kärnkraftverk till hela turistnäringar. Vissa arters brännande trådar kan till och med leda till en dödlig allergisk reaktion. Men saker är på väg att förändras. Nya forskningsresultat visar att en av planetens största syndabockar har ett oförtjänt dåligt rykte.

”Det där är från början cirka sex kilo maneter”, säger fysikern Mathias P. Clausen och pekar på en glasburk.

Detta är ett reportaget ur White PAPER #3 2018, som publicerats i sin helhet på White Guides nya webb. Läs vidare HÄR.

Mer läsning